Tar en dag i taget,
men aldrig kan jag få vända bladet,

Jag vet inte om jag  är vaken,
men ändå fortsätter jag leta efter något jag söker,

Mina fötter går och går,
men jag känner inte längre mina tår,
ändå är stegen så små,

Allting omkring mig är grått och rörigt,
när jag tar ett steg glömmer jag bort var jag nyss varit,

Jag känner inte till denna verklighet,
jag tror att jag är ensam här utmattad och blek,
jag orkar inte ta ett till steg....

Jag har fallit igen,
mina ögon lever i mörker,
ensam utan någon vän,

Min hud skriker efter att bli uppriven,
jag existerar inte längre i nutiden,

Jag tar slänger mig mot det som är närmast,
och jag är nu så matt,
jag har på mina axlar och rygg stora last,

Jag vänder mig om åt alla håll,
men nu bortom all kontroll,

Demoner sparkar på mig som om jag vore en boll,
jag är utmattad efter all denna våld,
har nu tappat det som jag förut höll,

Jag vill tillbaka,
lämna min kropp som nu skakar,
känna min ängel som alltid vid min sida bevakar,

Hur kommer det bli?
jag vill inte veta, bara fly,

Jag har en sån jäkla tur,
men ändå bygger jag upp en mur,
...
En mur som bara blir högre och högre,
där sitter jag i ensamheten med alla planer,

Det river mot min hud,
jag vill gråta, men vet inte längre hur...

En tjej som bara var där,
som ingen i blev kär,
hon omfamnade ett ensamt träd,

ingen hörde eller såg,
all smärta kom som i en våg,
alla fortsatte att blunda för hennes sår,

Till slut blev allt för hårt,
men hennes kind blev ändå aldrig våt,
det kom bara en massa blod,

blod ifrån hennes hud,
hon var tvungen att lyda hemska oljud,

flickan trodde varken på änglar eller gud,
hon visste bara om ondskans tjut,

Hon orkar inte längre,
allting blir bara sämre,
och hon är förbjuden till all värme....

Är mina känslor sanna?
jag vill bara ha dem varma,

Lever jag i mina egna tankar?
världen faller ner mer och jag kallnar,

Är det mitt riktiga hjärta som bankar?
känns som om hela världen är inom mig och klampar...

Varför gör du så här?
Trodde inte du skulle ta denna väg,
Jag trodde du var kär,

Jag är så tom,
jag kan inte känna eller komma ihåg,
jag märker inte ens att du iväg går,

Jag kan inte gråta,
jag kan inget annat än ta emot och förlåta,

Hur kan du bara lämna allt?
det är så fruktansvärt kallt,

Jag litade på dig och dina ord,
men som var lögner och lämnat ett stort sår,

Kommer inte kunna släppa in någon,
jag kommer inte klara av att titta in i någons ögon,
när jag inte längre kan lite på dom...

Vad är det jag vill?
all tid flyger förbi,
och jag står kvar här blind,

Jag ställer mig upp och torkar min kind,
men jag ramlar omkull igen av en stark vind,

För varje gång jag ställer mig upp är mina ben tyngre,
och ångesten ger mer och mer hunger,

jag hör när ondskfulla fåglar sjunger,
överallt är det världens buller,

Mina öron sprängs av smärtans ljud,
jag är infångad i en trång bur,
och jag kan smita men jag vet inte hur....

När mitt hjärta blev till en sten,
slöts mina ögon och jag blev blind,
vid alla mina vägar står en låst grind,

Inne i min kropp flyr min själ,
min själ som all smärta bär,
nu finns det inte längre någon väg,

Kan inte gråta,
bara mina armar kan nu bli våta,
men är något som jag aldrig kan förlåta,

Jag vill lätta allt tryck,
men inget går att få loss av allt jag byggt,
när kan jag få känna mig trygg...?

Du är solen mitt i det kalla,
mina tårar behöver inte längre falla,
för jag vet att dina ord är sanna,

Allting är mörkt förutom du,
när jag rör dig får jag världens rus,
av alla känslor får du mig att bli yr,

Om du lämnar mig slocknar mitt liv,
då vet jag inte hur något längre blir,
du kommer i hjärtat mitt hugga in en kniv,

Du skulle lämne ett stort tomrum,
jag kommer inte känna lycka ens en liten stund,
för då ligger jag ensam nere i en mörk brunn,

Jag vill alltid ha dig vid min sida,
annars vill jag inte leva,
jag kommer bara bli kvävd av alla tunga stenar,

Ingen får ta din plats i mitt hjärta,
det skulle gå åt för mycket smärta,
såhär kommer jag aldrig för någon annan känna,

jag kan inte stänga av minnena ifrån dig,
du var inte bara någon vanlig och snäll,
du var en del av mig,

Bilder och känslor dyker ständigt upp i huvudet,
du är en av dem viktigaste personerna jag känt,

Allting har gått så snett,
tillslut blev du knäckt,
och nu är allting spräckt,

Jag vet inte vart jag nu är,
men jag är inte längre i denna värld,

du var något så stort,
och nu har du blåst bort,
tiden blev alldeles för kort,

Jag vill göra vad som helst för att ha dig här igen,
men du kommer aldrig lyssna på vad jag säger,
 och det gör att mina ögon svider och bränner,

jag vet att du tröttnat,
men jag vill aldrig att du försvinner,

Du lyser upp i mörkret,
du räddar mig ifrån skräck,
allting blir till lycka direkt,

du brottar ner alla demoner,
Du förvandlar dem hemska onda vrålen,
till vackra och ljusa toner,

du suddar bort mitt onda inre,
med dig har jag fått tillbaka mitt sinne,
för det är bara du som jag lagt på minne,

Dig vill jag aldrig förlora,
det sista jag vill är att såra,
annars så existerar inget annat än tusen tårar,

När jag öppnar mina ögon och tittar,
är det alltid i mörkret som ögonen åt riktar,

När jag ställer mig upp,
får min rygg en kraftfull knuff,
och jag tappar all min enda luft,

Allting kan inte längre vara så här tufft,
att livet har en mening är bara en stor bluff,

Jag vill inget annat än gå framåt,
men står fortfarande kvar där jag alltid stått,

Någonstanns tar det alltid stopp,
jag kan inte svälja allt ont som jag fått,
det är som om jag lever utanför min kropp,

jag är som ett tomt blad,
där det aldrig kan skrivas ner några svar,

jag kan varken gråta eller känna,
jag vet inte längre om jag ens kan tänka,
det är inget som jag längre kan märka...

jag vet att detta inte funkar.
men mitt hjärta svider och dunkar,

ingen förstår,
vart jag egentligen nu står,
ingen märker när det rinner en tår,

jag är blind och orörlig,
allt jag vill är att vara vanlig,
och inte som en korkad galning,

jag vill sluta känna,
jag vill bara att allting ska vända,
till något håll där något bra kommer hända,

jag vill luta mig mot din axel,
höra din tröst att jag har många chanser,
att det ordnar sig och att du aldrig försvinner,

mitt hjärta brinner,
ett lugn är det något jag aldrig finner,
jag är nu utmattad i sinnet,

jag vill bara bort,
jag ser inte längre något hopp,
jag vill bara att allting ska ta stopp,

vill glömma vad jag nånsin gjort,
tystna mina rop,
vill att allting ska svartna fort,

men jag vill ändå fortfarande känna,
allting förutom smärta,
för någon gång kan allt lätta och ljuset tändas,

jag är så maktlös,
allting har blivit till en gröt,

tomhet som gör mig förvirrad,
jag vill låta mina förstenade tårar rinna,
men inget kan längre lindra,

mitt i tomheten känner jag mig så ensam,
jag saknar den tiden då jag var glad och skämtsam,
då jag inte var beroende av någons hand,

jag vill bara slå och skrika,
hoppas på att jag tillslut kan mig själv finna,
annars så orkar jag inget annat än att bara bort försvinna,

jag vill inte längre vara här,
jag är så trött på att jag bara bär och bär,
varför ska jag tveka på att ens ta tag i ett svärd?

du är en ängel utan vingar,
omkring dig är det ett ljus som tindrar,
jag känner mig så otroligt kär,

jag vill att du nu ska vara här,
för utan dig så känns det som att min kropp tär,

jag vill känna dina varma och mjuka läppar,
hur jag känner för dig kan jag inte med ord berätta,
varje gång jag ser dig så börjar mitt hjärta hetta,

När jag känner din närvaro slipper min kropp ständigt kämpa,
du får smärtan att alltid lätta,

Dunkanade hjärta,
men känner ingen smärta,
därför kan inget heller lätta,

jag är bara tom,
därför måste jag få fler sår,
för att få känna något utan att fälla en tår,

som en tom ekande burk,
men där det aldrig heller är lugnt,
tomt på ett sätt som är rörigt tungt,

jag sitter bara ensam och stum,
i magen har jag en smärtsam klump,
som bara växer och växer tills det blir flera ton tungt,

varje gång jag äntligen får andas,
är det jag som snart alltid ramlar,
jag hinner aldrig riktigt att landa,

jag kan aldrig få ut en lättande tår,
för jag kan aldrig känna hur jag mår,
men jag behöver alltid göra djupa sår,

jag går och går,
men finner aldrig några spår,
alla chanser känns så små,

kroppen är tung och omkring mig är allting grått,
jag tvekar på om jag lever eller om min kropp har dött,
jag har förlorat ett liv som jag aldrig fått,

När jag ser dig, bankar mitt hjärta,
när jag känner dig, börjar allting att lätta,
när jag hör dig, vet jag att du är den rätta,

Om du inte fanns, skulle jag inte vilja ha någon annans hand,
utan dig vid min sida är inget som jag kan,
jag är så lycklig att vi varandra fann,

Vid dig glömmer jag bort allt,
mitt hjärta är inte längre kallt,
hjärtat slår lyckligt som i en dans,

vi flyger i en evig dröm,
för det är så det känns som,

jag är världens lyckligaste för att just du kom,
du kommer aldrig någonsin bli bortglömd,

tanken på dig får mig att skina som solen,
din kärlek tömmer de tomma hålen,
och när vi kysser svävar vi på de ljusa molnen,

du är den jag vill ha,
men det känns som du är allt för bra,
jag tänker på dej ständigt både natt och dag,

när du är där bredvid,
önskar jag att du alltid förblir min,
och att inte vi ska skilljas åt av ondskans vind,

det är du som får mitt att hjärta pumpa,
dig vill jag aldrig dumpa,
men om du orkar är något som jag alltid kommer undra,

vi har inte känt varandra länge,
men ändå är jag beroende av din strålande värme,
som ger mig rysningar när det nästan bränner,

när jag ser dej, blir jag lika ljus som en ängel,
har inte känt så här på väldigt länge,

Jag vill alltid vara vid dig nära,
önskar att vi alltid i varandra kommer vara kära,

utan dig är jag tom och vilsen,
när jag har dej vid mig är jag aldrig längre ledsen,

du läker mina tunga sår,
du är någon som faktiskt kan förstå,

jag vill ha dina armar runt om min kropp,
du ger mig det som jag aldrig någonsin fått,
bättre har jag aldrig förut mått,

när du bara är där får du mig att le,
när vi vänder ryggarna så kan jag fortfarande se,

även fast det kanske inte blir du och jag sen,
så vill jag alltid vara din vänn,

när jag tittar på dig blir jag nästan bländ,
och vid dig känner jag mig alltid bortskämd,

du är min starka glimt,
du är något så vackert och fint,
ingen annan kommer någonsin få torka min kind.....

Varje gång jag förlorar din hand,
kan jag inte tänka på vad som egentligen försvann,

Jag kan inte minnas vad jag egentligen fann,
och förstå vad jag egentligen förlorat gör mig bara skraj,

Alla tårar som brinner nerför min kind försvinner ner i sand,
ensam och känslolös kan jag inte längre bli varm,

Jag tittar på när du iväg bär,
och jag kan inget annat göra än stå kvar här...

Ibland vet jag inte vad jag gör,
jag varken ser eller hör,

Jag ger alldrig något gott utan bara tar,
Jag förstår om jag aldrig mer får något svar.....

I min vackra dröm smekte du min kind,
vid oss var allt var så levande och vackert omkring,

Fin och vacker var du som en slipat diamant sten,
som öppnade upp ett stort skimrande sken,

Din ömhet öppnade mina slutna ögon när jag var blind,
din värme som nu omfamnar min frusna kropp gör mig påmind,

Vi flyger i evigheter över världen av en magisk vind,
hand i hand med bankande hjärta fick du se mig le,
ingen annan kan få mig lyckligare än vad jag just då blev...

lyssnar på dina andetag som ger ett lugnande rus,
förut såg all liv bara overkligt ut,
tack vare dig är inte livet än slut,

men snart släpper vi varandras händer,
vänner föralltid vet jag inte om du känner,
eller så kanske allt till ett annat håll snart vänder,

Jag varken känner eller tänker,
bara tomt och meningslöst när du inte är här längre,

gör ont i mitt hjärta som smärtsamt bränner,
tårar rinner ner för min kind som bildar blöta ränder,
saknaden efter dig kommer alltid brännas vid alla nätter,

men hoppas du känner och hör mina rop,
när jag gråter känner du när min kind blir våt,
när jag tittar upp på din spegelbild bland molnen uppe i det blå....

Jag drömmer om att ligga lugnt i din famn,
hålla mjukt och varsamt i din varma hand,
och veta att du verkligen är där helt verklig och ofattbart sann,

Jag önskar och vill inte att detta ska rinna ut i sand,
jag glömmer aldrig hur kärleken torkade tårar som rann,
jag vet att det är tack vare dej som jag nu står här på land,

Orden ifrån dig fick mig att känna mig lycklig,
din värme där jag vila, var jag inte längre ensam och ynklig,
och när dina förtrollade ögon mötte mina, började mitt hjärta alltid brinna,

Du ger mitt livs stora frågor en förklaring,
utan dig just då, vet jag inte vart jag nu varit...

du är inte glimten i mitt öga,
men jag vill ändå försöka,

Jag dagdrömmer om dig och det är omöjligt att ifrån vakna,
snart när jag förlorar dig, kommer jag så mycket dig sakna,

du är inte mitt hjärta,
men jag vill ändå testa,

unika egenskaper, du har de mesta,
jag har svårt att släppa dig och gå till nästa,
jag vet inte alls vad jag egentligen har för känsla,

du får min stela mungipa att le,
du får mig för stunden lyckan känna och se,
jag vill att du ska bli av mitt liv en stor del,

Det du känner för just mig, är nog bara en tillfällig vän,
Du kanske inte tycker något annat än att jag är snäll,
Men tänk om ditt hjärta tillhörde mitt så att min själ föralltid kunde vara tänd....

varje gång mitt öga riktas mot dej,
vågar jag aldrig säga hej,

när jag känner din värme genom min frusna själ,
vet jag inte om jag är i dig kär,
men det jag vet är att du verkar vilja mig väl,

något underbart väcks inom mig när du sitter där bredvid,
men samtidigt är tankarna och känslorna som en virvelvind,

Jag vill inte du ska bli på det sättet min,
men jag vet inte om jag bara förnekar och är blind,
för egentligen vill jag bli din,

Jag vill att du torkar min kind och öppna min fastlåsta grind,
jag tänker aldrig säga till dig "försvinn",
eftersom du förvandlar mitt hjärta till ett starkt rött sken,

Utan tankar om dig vore jag mycket klen,
med dig bredvid blir min själ för stunden len,
len av all hat och smärta som förvandlats till en själ som är ren,

Jag tittar på mig själv med ett leende,
när min själ slocknar som förr var tindrande,
ondskan bor inuti mig och jag ser bara mörkt seende,

men detta har fått mig att alltid känna tårar rinnande,
mina tankar och känslor blir bara mer och mer förvirrande,

jag tittar på min spegelbild genom den mörka sjön,
jag önskar att jag ramlar ner i vattnet och låter ögonen svartna i en evig sömn,
men jag vet att detta inte är min dröm,

Min riktiga dröm jag hade är nu bortglömd,
för länge sedan blev min lyckliga och ljusa kropp tömd,
och jag låter mig själv nu föralltid vara dödsdömd,

problemet är att jag inte längre kan skillja på sanning och lögn,
jag slår min blåa kropp ännu mer och jag känner mig lugnt öm,
ömhet som lindrar att jag inte alltid befinner mig i en hemsk mardröm...

hatar känslan av hat,
och allt jävla gammalt tjat,
jag vill bara att huvudet ska kännas klart,

desperata försök att passa in,
men ändå ser jag bakom min rygg alla flin,
ni tror att jag är dum och blind,

men jag låter er vinna,
jag låter min själ försvinna,
mitt yttre fortsätter ändå att tindra,

ni tror inte ett hjärta kan brinna,
men mitt har nu blivit till aska som inte går att finna,

ni tror smärtan efter hålet går att lindra,
men det kommer aldrig att försvinna...

ni ser bara lögn och lever av ert svek,
det är inte bara jag som är vek,
jag känner bara allting nu som förut bara var ert,

längtan av att värmas i solen,
värmen bränner bort de djupa såren,

du ger en lättnads suck,
du blir av med slag i magen av axelryck,
och njuter av det som du under livet byggt,

leende på läpparna,
som inte längre fryser i soppsäckarna,

känner flodströmmen inuti ditt hjärta,
kraften du kände av dem mäktiga vågorna är nu läkta,

men det du inte vågade räkna,
var att du drömde och kommer snart att vakna,

du fryser och börjar sakna,
ditt hjärta börjar hårt att banka,

men du vet att du har det tryggt i din bubbla,
du fortsätter gå tills du slutar att snubbla,

du är trygg för att du aldrig är ensam,
även fast ensamhet skriker i den hemska känslan,

längtan att värmas av solen,
värmen bränner bort de djupa såren,

ge en lättnads suck,
bli av med slag i magen av axelryck,
njuter av det som man under livet byggt,

leende på läpparna,
som inte längre ligger i soppsäckarna,

känna flodströmmen inuti ditt hjärta,
kraften du kände av de mäktiga vågorna är läkta,

förut kunde du inte dessa stunder räkna,
du kommer aldrig att behöva sakna,
men du tror att du bara drömmer och vill aldrig mer vakna,

Ett liv,
men med så många kliv,

men varför göra problem till fler?
tills de täcker våra ögon så att vi inte längre ser?

ibland är det så tryggt,
även fast du inte har kontroll över de du byggt,

tryggt att ha bredvid dig en plan på flykt,
även fast du ville glömma den alldeles nyss,

du kramar om det enda du har,
för du tror inte någon vid dig kommer stanna kvar,

du misstolkar allt du ser och hör,
du vet inte längre vad du gör,

du kämpar för att överleva och inte dö,
bara för att du inte lyssna på vad ditt inre förut sa.

men jag tittar ut på den ljusa vägen,
dock där jag inte har kontroll över alla lägen,

men där jag kan friskt andas,
där jag njuter av kärlek och lycka som blandas,

där jag kan få känna glädje,
och även få medge,

där jag kan få skratta,
och med ny kraft ladda

det njuter av att se mig lida,
det låter mig aldrig att vila,
och jag får det aldrig att försvinna...
jag har en egen vilja,
men resten kan jag inte kontrollera,

jag orkar inget mera,
jag vet inte vad jag ska skriva....

jag bor i ett stort svart hål,
jag har inget hopp eller mål,

jag har slutat gå eftersom jag blivit blind,
jag låter mig bli styrd av ondskans vind,

snälla försvinn,

jag hör tankarna eka,
de låter mig inte ens att tveka,
jag tvingas alltid på de onda lekarna,

det är inte jag som känner eller styr,
det är inte jag som dricker mig yr,
det är inte jag som satt upp en evig mur,

Jag vet att jag har lång väg att gå,
jag vet att jag drömmarna vill få,
men ändå  med tiden blir stegen dit alldeles för små,

jag står på samma plats i en färglad sand,
jag tar upp sanden med händerna som jag  nyss fann,
plötsligt förvandlas sanden till en lång och skrämmande blodrand,

all den glada och lyckliga färgen försvann,
min dröm som jag trodde var sann, förvandlades till något som inom mig bara brann,

jag tar på min kropp med min hand,
den är så sorgset kall,
som om min kropp har legat i en iskall  damm,
inte ens kärleken lyckas längre göra den varm,

jag står kvar här blind och förlamad,
minns inte längre känslan av att ens bli kramad,
det enda jag känner är nu en stor och evig saknad,

Vart jag än går,
rinner det förtvivlat ner en tår,

Jag vet inte vart jag ska,
jag kommer snart att plågsamt dö,

Allt som jag  gör,
ändå något inom mig som alltid dör,

Mitt inre är aldrig klart,
svarta hål som gjort allt förstört,

Jag sätter mig och väntar på nästa,
jag är beredd på det mesta,
jag bryr mig inte längre om någon känsla.

snälla tystna mina tankar,
låt mitt hjärta stanna som hårt bankar,

jag har valt att släppa ängelns hand,
jag är redo att släppa mitt liv ut i sand,

min verklighet kommer aldrig bli sann,
jag ger nu upp, det är mörkret som vann,

i denna värld kommer jag aldrig kunna andas,
jag vill till en ängel fridullt förvandlas..

runt om dig bor ett starkt ljus,
dina ord srömmar in i min kropp till ett glädjerus,

jag vågade bara vara i just din famn,
för dig visade jag mina tårar som rann,

du bor i hjärtat där ingen annan kan,
jag vet inte varför just du vann,
men du släckte alltid det som inom mig brann,

du ger mig varma kramar i mina tankar,
din närhet lugnar hjärtat som smärtsamt bankar,

om du någon gång kommer mig att lämna,
kommer jag aldrig mer orka ensam kämpa.

jag vet att detta aldrig någonsin går över,
jag ser inget annat än min äckliga hy som blöder,

jag går och går men jag känner inte mina fötter,
jag känner kärlek men inte när hjärtat går sönder,
pulsen dunkar i bröstet men andas är något som jag glömmer..

allt inanför min hud känns äckligt,
kan inte längre höra eller se ordentligt,

ramlar ihop mot den stubbiga marken,
jag känner den tunga och starka doften av barken,
sista jag ser är stjärnorna uppe i himmelen i den mörka natten...

ångesten tynger mitt bröst för varje andetag,
jag har glömt bort vem jag förut var,
verkligheten blir nu suddigare för varje dag,

släpper taget om mina snabba andetag,
för att min kropp har nu blivit så skör,
mörka och starka rösten är det enda som jag hör,

brännande smärtan vid varje andetag,
den mörka rösten har gjort mig så svag,
skriker så högt och starkt att jag snart är döv,

det sista andetaget,
jag vill nu bara släppa taget,
somna och aldrig mer vara vaken,

jag har för länge sen slutat att tro,
all färg omkring mig är svart och själarna grå,
ljuset har slängt ut mig, jag hör bara djävulens vrål,

instängd i mörkret och kan inte se himmelen blå,
när jag var barnet var det onskan jag först såg,
varför de tagit just mig kan jag inte förstå,

jag får panik och skriker och slår,
men de skrattar åt mig och vägrar att gå,

nerför min kind rinner det en tår ,
när jag hopplöst får nya sår,
de säger "du kommer alltid förbli vår"

jag går försiktigt med vilja mot ljuset,
sakta värms mitt hjärta upp som var fruset,
min osäkerhet är så rädd för att inte nå slutet,

jag känner och hör dunket ifrån mitt bröst,
det rör sig snabbare vid din skrikande röst,
jag vill få ut ondskan och släcka min brinnande törst.

jag känner min starka rädsla,
kroppen kvider sig i smärta,
men jag reser mig upp och vinner mot min känsla,

jag trotsar och kämpar för att fortsätta gå,
jag vet var jag föralltid vill bo,

vattnet piskar hårt över mitt bröst,¨
monsterljudet överöstar din mjuka röst,
din mjuka röst som jag i ensamhet söker till tröst,

jag är inte av kött och blod,
jag är ett ihåligt hål som saknar mod,
ingen ser mig när jag flyter livlöst i en strömmig flod,

jag kan inte röra min kropp,
men jag vet att jag här ligger dock,
jag är i en medveten djup chock,

jag kan inte känna eller tänka,
om någon hugger i mitt bröst skulle jag inget märka,
eller bry mig om att någon mig sedan försöker väcka.

hjärtat gör så förbaskat ont,
mitt i all röra känns allt så jävla tomt,

sätt kniven i mig så att ja får en evig blund,
ifrån varje andetag sprutar det blod ifrån min mun,

jag vet inte alls var jag nu går,
ifrån båda hållen är det någon som drar i mitt hår,
de drar så hårt att det skapar stora djupa sår,

jag ligger ensam och skakar och skriker,
av panik, jag hoppar självmant ner i diket,

jag dras allt närmare till dig, som om du vore en magnet,
men mellan oss står ett kilometerhögt staket,
jag slutar att andas utan din närhet,utan dig känner jag inget annat än min svaghet..

du betyder mer än vad du anar,
du förstår inte hur mycket jag dig saknar...
i drömmar om dig, vill jag aldrig att jag vaknar.

jag sjunker långsamt ihop,
världen gör mig illa som jag alltid trott,
smärtan har alltid i mitt hjärta bott...

jag går och går men blir aldrig nöjd,
mörka delen av mig vill upp mot högre höjd,
jag går nu uppåt utan någon skyddande sköld..

vem jag än är så kliar de lika mycket i min kropp,
jag hatar mig själv även fast ja gett upp eller har hopp,
jag vet och kan inte acceptera att just min själ har dött...

jag vill få bort det eviga toma,
jag gör allt för att kunna somna,
då jag för en liten stund kan bort komma...

jag är ensam och kan inte sluta sakna,
det är omöjligt för mig att vakna,
jag är i en mörk dimma och jagar,

varje gång jag ställer mig upp så ramlar jag,
jag står ut med slagen i magen varje dag,

när jag var liten visste jag att jag inte dög,
i drömmar var jag uppe i himmelen och flög,
älskade att blunda bort ifrån de verkliga, då jag alltid njöt

jag hade aldrig styrkan för att gråta,
jag var för snäll och ville alla förlåta,
men ändå fortsatte ändå alla att djupt såra,

skulle någon bry sig om den flickan lämnade världen?
skulle de då ångra sig den dagen?
skulle de önska att se henne igen vaken?
och vad händer om flickan orkar ta sig i kragen?

i denna skrämmande värld,
är jag inte någoting värd,
jag önskar jag inte vore här,

jag är trött på toma hålet,
smärtar övergivenhet i de stora såret,

saknaden kan jag inte beskriva,
jag kan inte längre så här leva,
av råttor med klor som ständigt kliar,

de känns som ingen förstår vad jag menar,
när de inte har burit på lika tunga stenar,

de säger att min själ fortfarnade tindrar,
men jag vet att jag har tappat mina vingar,
och jag kan inte längre höra hur änglarna viskar...

jag känner inget längre när jag rispar,
jag känner bara sakta hur mitt hjärta brister,

jag lägger bladet mot munnen och kysser,
då ser jag svagt att mitt hjärta lyser,

jag är ingen människa,
jag är ett mörkt hål som tyr mig till de sjuka,
allt jag tar på börjar genast frysa,

omkring mig ser jag bara mörka ting som kan flyga,
jag tillhör inte längre dem goda och trygga.
jag är bara en blodtörstig mygga...

svart och vitt,
jag vet inte längre vad som är mitt,
ovetande var allt som jag bara fick,

att leka är som en skön kick,
men jag såg aldrig när du ifrån mig gick,

saknaden gjorde ett tomhol och jag hörde bara mitt skrik,
jag blev mig aldrig igen lik,
jag har kvar en väldigt lång bit...

mitt liv är en gråaktig dröm,
men mer som en medveten djup sömn,
alla mina tankar var och förblir en lögn.

blir så besviken,
jag orkar inte resten av biten,

jag står stilla,
jag känner hur tår efter tår börjar rinna,
jag vill ur det här livet försvinna,

jag vet inte om jag vill förlora eller vinna,
jag balanserar ständigt på en tunn lina,
jag vet inte om jag längre orkar lida,

tomheten i mitt svaga hjärta får det att svida,
önskar att jag någon gång kunde vila,
men när jag är påväg ser jag demonen åt mig flina,

jag vill bara ut härifrån,
jag orkar inte längre den hemska oron,
jag vill ligga mjukt och tryggt på himmelens moln...

att inte veta var man är,
man känner inte av att man sitter här,
tappat känslan av att känna något väl,

jag vill inte andas,
jag vill inte famnas,
allt jag orkar är att bara ramla,

jag minns inte något om det gammla,
jag minns inte hur man ska känna,
jag vet inte ens om jag längre kan tänka,

jag är rädd att lämna,
jag har inget som jag längre kan berätta,

Min största önskan är att allt ska lättna,
men jag har ingen ork att ondskan bemästra,

jag trodde du  bara var min,
jag var bara din...
jag tyckte du var så vacker och fin..

nu är det tomt i mitt hjärta,
du försvann ur det rätta...
du var verkligen det bästa,

jag vet inte än känslan,
jag är hjälplös, som fängslad,
jag vill återigen bli räddad,

du var allt jag hadde,
du var den jag kunde ligga i famnen..
saknaden biter hål i mig av tanken...

jag vill ta dej i handen,
vill veta sanningen,

vill flyga upp med dej till himmelen,
flyga upp genom den varma vinden...

vill skrika ut!
vill någon gång få ett slut!!!
allt har trasslat sig till en olöslig knut!

skrika dra, klösa,
mitt sätt att något lösa.
ingen vill mig längre möta!

jag är och förblir ensam,
jag kan inte beskriva den känslan....

jag är värdelös,
min själ är förstörd,

jag är så rädd.
helt ställd,

ingen vill ha mig,
alla har tröttnat på mig,
jag hatar mig själv!!!!

jag vill till himmelen,
bli den starka ängeln,
som inte längre behöver hjälpen,

jag är så trött,
jag önskar att ja inte blev född,
var är den som är min dörr??

allt är helt tomt,
förutom mitt hjärta som slår så hårt,

att tänka på här och nu är för svårt,
tyngden är som ett flera kilos klot,

min kind kan inte längre bli våt,
för svårt att allt komma åt,
det känns som det inte finns något,

jag vill riva ut mig ur min kropp,
det känns som det nu dött,
var jag än tittar är allt grått,

var är allt jag fått?
all kärlek ifrån underbara?

tomheten är min själ,
den tillhör inte denna hemska värld,
den lider och vill inte längre vara här,

jag känner inte igen mig själv längre,
jag vet inte om jag kommer närmare?

ingen har rätt att kalla mig kämpare,
jag kommer aldrig bli någon vinnare,

mina ögon är två svarta hål,
som inte längre ljuset tål,

ur min mun kommer ett skrikande vrål,
allt jag hör är mitt gråt,

det var när jag blev lämnad, min själ dog,
det var ingen som då såg,

du stod framför oh tittade på min tår,
men detta kommer du inte längre ihåg,
du kan inte ens säga förlåt,

jag kan inte och kommer aldrig förstå,
hur du bara kunde titta på,
utan honom skulle vi bra må!

men jag älskar dej ,
jag hoppas du älskar mej,
jag vill inte göra det förflutna till en stor grej...

jag ligger maktlös,
rösterna är det enda jag hör,
jag vill veta vad dom gör här men får inget svar,

spelar ingen roll vad jag gör,
det är mig dom ständigt tar,
dom drar och skär i min själ tills jag längre inte vet vad,

jag vet inte längre var,
dom min själ har ,
jag är körd,

dom får mig att ligga ner skakande och tro jag är död,
jag vet inte längre vad jag kvar har,
mer än massor krav,

allt som jag bär,
gör att min kropp tär,

vattnet är svart,
så smärtsamt kallt,
tittar ner i sjön ifrån land,

jag låter tårarna ur mina ögon ner rinna,
jag ser tår för tår försvinna,
jag ser de blandas med vattnet och starkt klindra,

jag tittar ner i sjön och känner kraften,
jag sitter helt ensam och övergiven här mitt i natten,
ur sjön hör jag ifrån andarna de falska skratten,

jag känner mig rädd,
jag springer därifrån för att inte bli sedd,

jag har min kropp intill tätt,
jag kan inte beskriva vad jag sett,

de följer,
jag hör deras gråt när de sörjer,
jag vet snart inte längre vad jag döljer,

helt tom,
jag vet inte var skräcken kommer ifrån,
men jag är trött på bygga mer på ett ångest torn,

jag känner att jag snart nått punkten,
då jag inte längre orkar tyngden,

jag hinner inte blinka,
innan tiden börjar ticka,

jag vill stanna tiden och lägga den i min ficka,
och sedan ta tid på mig att skrika,

jag vill ta tid på mig att tänka,
våga veta vad jag kan känna,
och slippa oroa mig att bli lämnad,

jag vill inte vara tom,
jag vet inte längre var jag är ifrån,
jag vet inte hur jag mår,

jag vet inte om jag är ett enda sår,
jag vet inte om jag känner mitt eget hår,
jag vet inte om mina naglar är demonens klor,

jag vet inte var ja går,
jag känner inte när det rinner ner en tår,
jag vet inte om jag nyss dog..
jag kommer ingenting ihåg,

jag är rädd,
jag känner mig inte än beredd..
jag vill inte att allt nu ska bli för tätt...

jag står bara och velar,
jag vill bli nu befriad,
men allt jag orkar är att vila..
jag är för rädd för att bli helad,

jag vill lämna över mitt ansvar,
jag orkar inte med att någon från båda hållen drar,
jag bryr mig snart inte vart jag blir förd,

jag vet inte om jag orkar pressen,
jag är jämt och ständigt ledsen,
känns som jag inte klarar av resten...

jag är så trött på alla testen,
jag vill inte att något ska återupprepas igen...

ondskan vill dra mig neråt till helvetet,
jag blir piskad av det vassa regnet,

just då när jag vilar mig på sängen,
kommer det ett stort ljussken och i mitten står ängeln,

Den famnar mig och när jag öppnar ögonen är vi i fria ängen,
just nu är det då jag inte längre tänker,
den gör att jag ingenting känner,

den torkar tårarna som rinner,
och klappar mig mjukt på kinden,
sedan är jag starkare än någonsin när den försvinner,

hur ska jag beskriva,
utan att tårarna ska rinna..?
vet inte hur jag svaret ska finna...
ingen förstår vad jag menar...

inombords har jag som tunga stenar,
min själ känner obehag och oroligt kliar,
tankarna är inte längre mina,
jag vet att jag innertsinne vill vinna!

men min ondska kan ingen hindra,
det spelar ingen roll om ni gör det minsta lilla...
något ondskfullt är i mig som är en hemsk pina,

jag vet vad jag gör men tillåter mig balansera på en tunn lina,
jag gömmer mig samtidigt som jag vill synas,
annars skulle jag för längre sen klyvas,

tankar får mig att rysa,
jag förstår inte vad onsdskan vill bevisa,
jag vägrar och vill skrika,

det tillåter mig inte längre vila,
då kan jag väl lika gärna försvinna?
men kommer jag då till helvetet för brinna?

jag vill till himmelen,
bara vara och sova på mjuka molnen....

vinden tar min kraft,
tar alla minnen av skratt,
det gör mig så matt ,

långt bort göms min skatt,
jag ser inget av mörkret i ondskans natt,

För mig är livet inte något sant,
Det är en lek,
Där alla ska lära sig svek,

Jag får något betalt när det är försent,
Att jag lätt ger upp är något som jag vet,
Men tillslut går man av vägen när den blir för het,

Jag önskar, att jag någon gång kan sluta krångla,
huggen blir allt flera,

flickan tittar på mig med smärtsam blick,
hon är den som aldrig kärlek fick,
ingen har någonsin hört hennes skrik,

ur hennes öron rinner´det blod,
av alla hemska ord har hon nu fått nog,

jag gråter av förtvivlan av minnen då hon log,
jag kämpar med alla krafter att hon inte ska gå,
jag vill inte tänka på att chanserna är för små,

jag fick tag lite av hennes svarta hår,
jag vill dra henne till mig tills hon bra mår,
hon vänder sig om och på min arm rinner det ner en tår,

hon har tappat hoppet om att någon förstår,
hon vet inte ens vart hennes egen familj står,

hon backar ifrån mig av misstro,
hon vill inte att jag henne längre ska nå,

när hon vänder sig om,öppnar sig ett stort öppet sår,
hennes hjärta tas av något hemskt med klor,

hennes själ lyser upp till en ängel och lämnar sitt skal som dog,
hennes skal lämnas på en bår,
samtidigt som själen flyger upp med ett leende där hon nu bor,

om du inte fanns,
skulle jag aldrig klara av att ta mig iland,

jag känner smärtan ifrån dej ibland,
jag vet att denna känslan jag har är sann,
jag hoppas att du orkar ge mig en till chans,

det är du som mitt hjärta vann,
du står där ingen annan kan,

jag är ledsen att jag aldrig hann,
ljuset framför vägen försvann,
jag såg bara hur all min lycka brann,

jag vill bara ta dej i min hand,
av all kraft förvandlas våra händer till sand,

det rätta ordet är älska,
känner så starkt att jag inte längre är människa,

utan dej får mina nerver mig att må illa,
all längtan efter din närhet får mina tårar att rinna,
men dina ord får dom sedan att förvinna....

jag har dej nu att kämpa,
jag försöker så tänka,
och inte skuldkänslor känna,

långt där framme ser jag en glimt av ljus tändas,
jag vet inte vad tiden innan kommer att hända,
men jag vill dej aldrig lämna....

om du inte fanns,
skulle jag aldrig klara av att ta mig iland,

jag känner smärtan ifrån dej ibland,
jag vet att denna känslan jag har är sann,
jag hoppas att du orkar ge mig en till chans,

det är du som mitt hjärta vann,
du står där ingen annan kan,

jag är ledsen att jag aldrig hann,
ljuset framför vägen försvann,
jag såg bara hur all min lycka brann,

jag vill bara ta dej i min hand,
av all kärlek förvandlas våra händer till sand,

det rätta ordet är älska,
känner så starkt att jag inte längre är människa,

utan dej får mina nerver mig att må illa,
all längtan efter din närhet får mina tårar att rinna,
men dina ord får dom sedan att förvinna....

jag har dej nu att kämpa,
jag försöker så tänka,
och inte skuldkänslor känna,

långt där framme ser jag en glimt av ljus tändas,
jag vet inte vad tiden innan kommer att hända,
men jag vill dej aldrig lämna....

tankarna om ljuset,
får mitt hjärta att bli fruset,

långt fram på vägen ser jag huset,
jag ser mitt hem bli vunnet,
...all hopp har inte än försvunnit...

när jag ser dig väcker du lugnet,
mitt hjärta till dig är bundet,

jag kommer aldrig att glömma,
jag saknar din famn att tryggt i somna...
i mitt hjärta finns alla tankar och känslor gömda...

min önskan,
jag bad när mina tårar rann,då fick jag känna en hand men som sedan försvann,
jag kände de som inte alla kan,

himmelen är sann,
...men även de jag såg i min dröm där de brann,
men det var ljuset som jag fann,

du finns där för att stoppa mig i din famn,
du lyfter mig och ställer mina fötter i land,
jag vet inte om du är kvinna eller man,
men du var lika vacker som en blå glittrande damm...

jag känner mig så ensam,
jag har bara en stor ängslan,
jag har tillochmed förlorat min livs längtan...

det är ni som förstör,
jag tror ni vet vad ni gör..
men era röster är inget jag längre hör,
ni får mig bara bli så förbannat arg,

ni tar mig bara som ett roligt larv,
ni tror inte att jag kan,
av dom orden fick ni mig se hur blodet rann..
min förlit till er försvann...

ångesten kväver,
jag fattar inte vad livet kräver,
jag vill inte stanna så jag drar mig ner,
tills jag ger upp och inte orkar mer,

jag har gett upp att be,
jag lådsas att vara glad och le,
alla går på det för ingen vill se,
för varje dag blir plågorna bara fler...

tror ni att jag ljuger?
på grund av er, ligger jag här och tjuter,

känner mig så maktlös,
vad jag än säger så är de ni som aldrig hör,
ni gräver min grav,

jag vill hellre bo i himmelen,
de välkommna rösterna hör jag ifrån vinden,
jag kan inte längre känna mina egna sinnen,

sorgen av dej sitter i en stor klump,
vid dej känndes allt så lugnt...
nu när allt är så tungt,
är de bara du som behövs men allt är så dumt...

havet jag går i är så långgrunt,
jag vill bara lägga mig på ryggen oh flytta runt,
flyta omkring tills allt är gömt..

är trött på att gå omkring dag till dag,
utan att jag ännu vet vem som är jag,
jag vill någon gång vända blad,
detta leder långsamt till min död,

räddnigen är du min underbara ängel,
det är så tomt i sängen...
saknar kraften ifrån värmen...

jag vill falla,
för då slipper jag oroa mig för att ramla,
jag vill behålla dina minnen varma,

mina känslor får mina tankar bli kalla,
jag vandrar och vandrar men vet aldrig vart jag hamnar,

varje gång min fot trampar,
blöder det av knivar som smärtar,
nu är det ingen längre som på mig väntar...
men något i mig vägrar sluta kämpa,

ett sätt att lindra all smärta är att hela tiden tänka,
som får mig att sluta känna..

jag försöker få mina tårar att rinna...
men något kan dom aldrig finna..
samtidigt som något får min livsvilja att aldrig försvinna.

hatar avundsjuka,
känns som alla helt plöstligt vill svika,

jag orkar inte blinka,
jag vill säga hejdå och vinka,
jag vill få ut allt genom att kraftfullt skrika!

finns något jag jämt tänker på,
som gör fler och större sår,
men jag vet inte längre hur jag vill må,

jag vill inte längre nå,
har ingenstanns längre att bo,
jag vill att allt slutar växa och att mina känslor blir små,

jag vill hugga ihjäl hans klor,
nerför min kind rinnér en tår,
omedvetet drar jag av mitt hår,

jag kan aldrig mer se himmlen blå,
för jag är begraven i ett mörkt djupt hål,¨
ingen hör längre mitt vrål

hur skulle jag känna?
jag kan inte sluta tänka..
jag funderar på något som borde räcka..

jag har alltid längtat,
men varje gång har jag bara backat,
när jag har chansen har jag aldrig vågat,

när jag blir av med känslan känner jag saknad,
jag får panik om nätterna när jag vaknar,
jag känner mig tom när jag inte har alla trygga tankar

tankar som ger trygghet av min chans,
som nyss kanske inte fanns,

jag vill få tillbaka mina tårar som nyss rann..
då jag lät känslan vann,
en sorg som var sann..

vem i helvete är jag?
jag väljer nu fel väg,
som kanske kan tysta min dag,

jag vill tillbaka då du bara flög iväg,
då jag misslyckades och ljög,
utan dej blev jag min enda död,

jag är rädd,
jag vill hinna innan jag blir sedd,
samtidigt som jag vill bli hjälpt...

min syn är alltid mörk natt,¨
jag minns när du framför mig satt,
minns min känsla som var trött och matt,¨

jag bad,
att du skulle hitta din glöd,
jag kände att det då var nöd,
skräcken i min tanke var att jag skulle se dej död...

beslutångest..
livet är ett stort jävla test,
ingen fattar hur detta känns,

jag väljer mellan liv och evigt mörker,
mitt svar är det någon som döljer,

min själ sörjer,
den har något den följer,
den har något i minnet som den aldrig glömmer,

jag sitter och drömmer,
drömmer om att önskan snart kommer,

men vad är önskan?
jag kan inte tyda rösten,

jag vet inte om jag vågar,
jag vill först se att jag har kvar min starka låga,

jag försöker att känna efter noga,
men det verkar inte duga,
jag kan inget annat än att bara ljuga,

All onska fångar vinden,
du ger mig en klapp på kinden,
mitt hjärta i ditt är fast bunden,

men ändå känner jag mig tvungen,
jag är inte längre lugn,

jag vill få tillbaka lusten till en evig blund,
havet jag står i är grunt,
vattnet gör mitt skinn smärtsamt tunt,

inom mig känns allt så dumt,
mitt liv går bara runt och runt,

jag shasar bort min enda ängel,
som förut satt bredvid mig vid sängen,

jag vet inte vart du nu kommer ta vägen...
men jag kommer alltid minnas dej i alla lägen,

du är nu en vacker ängel som faller..
jag känner en svidande känsla och hör att jag gråter,
jag hoppas att jag är förlåten..

jag ger dej ett förväl och ger en puss på trasiga vingeln,
tack för att du följde mig under de hemska milen <3

jag är så förvirrad,
jag vill bara bli helad,
eller iaf gillad..

jag vill få hela min vilja,
jag vill räcka ut handen och finna,

jag vill hålla i den hårt,
det som räddar mina hot,

jag vill rymma ut i havet med en båt,
höra havets vackra låt,
glömma bort att jag för länge sedan dog,
jag vill förtränga tankar att du mitt liv tog,
och ingen kunde rädda mig som det såg,

jag är verkligen vilse,
jag vet inte längre mina brister,
jag sitter fast i ett mörkt moln med superklister,

jag vet inte alls vad jag tänker eller känner,
jag kommer förlora alla mina vänner,

mitt inre brinner,
mina tårar rinner,
hela jag försvinner,

när jag helt plöstligt blir possetiv hoppar jag över alla hinder,
men ändå är det mina tankar i slutändan som vinner,
alla upponer svägningar och ändringar blöter ner mina kinder,

jag orkar inte hålla emot tårar,
känns som alla vid mig sårar,
ni sticker i mitt hjärta massor av nålar,

av allting som händer inom mig får mig att vråla,
men får inget ljud ifrån mig att låta,
av panik börjar jag att gråta,

min räddning ifrån allt är att hela tiden hota,
för att sedan vägra mig själv förlåta,

allt jag känner är en stor giftig gåta,
det är nu mina kinder för alltid slutar bli våta,
jag slutar känna men vill hela tiden sova,
det är mitt sätt att allting bota,

enda känslan jag får kvar är uttmatning,
jag har inte längre något självuppfattning,

jag vet inte,
ingen hör ju skriket,
ingen ser blicken,

ta mig här ifrån!
putta mig över bron,
eller bara till mig kom,

jag hatar allt,
mitt liv kommer aldrig bli en skatt,
mitt liv är föralltid en mörk natt,

du lämnar mig!
undrar om du vet att du sakta nu dödar mig,

jag trodde du var snäll,
att du bara ville väl,

undrar om du vet hur min själ nu är död,
av dej fick jag en stark kämparglöd,
men nu är jag så jävla rädd!
jag kan inte längre göra mig själv beredd,

jag undrar om du verkligen fattar,
jag ser hur du ifrån mig backar,
av skräcken,

undrar om du fattar hur förjävligt ont det gör!
hur mina känslor dör,
av att du inte längre hör,

jag är bara ett tomt skal,
ut kommer snart ett aggresivt vrak,
allt blir värre från dag till dag.....

jag vill skrika ut ordet,
men jag får inte modet,
och jag vet att du skulle hälla salt över såret

vem är jag?
vem är det jag nu lådsas va?
jag lyssnade på vad du förr sa,

det du nu säger är inget jag hör,
för allt i mitt öra är bara minnen om att du ljög,

alla mina tankar kretsar kring att jag aldrig dög,
allt jag vill är att min kropp stillsamt dör,

jag är trött på allt tjat,
allt jag känner är bara hat,
jag blir bara tyngre för varje dag,

jag vill någon gång i boken vända blad,
sluta leva levande men död,

jag vill slänga bort min tunga börd,
få tillbaka min starka glöd,
känna igen mig från dag till dag..

blunda,
inget har blivit funna,
mina andetag blir alltmer tunga,

jag drömmer om när jag var barn och fritt gunga,
jag ljög för mig själv att alla omkring mig var så lugna,
jag ville aldrig blunda,
jag ville alltid ha kul och aldrig somna,

vad hjälper?
något som just nu bara räcker,
jag tänker,
på den ständiga skräcken,
att återigen överleva drunknades i bäcken,

jag är värdelös,
jag får aldrig något att bli klart,
men egentligen vet jag inte vad,
jag vet inte vart,
än att ängeln bredvid mig nu är död

låt mig andas,
låt mig famnas,
låt mig aldrig ramla,
se mig alltid som densamma.

jag är yr,
ändå tror jag att jag är kry,
men jag vill inget annat än att långt bort fly,
och slutligen bli en helt ny,

jag vill somna,
jag vill att ängeln ska komma,
jag vill att den ska dra ner på allt som är så många,
dagarna blir alltmer långa,
allt mer tunga,
jag vill hitta något nytt som kan lugna,

blir inte bättre vad jag än gör,
jag vet inte vilket håll jag kör,
men jag vet vad jag egentligen bör,
men är inte än redo att bli klar,
även fast jag vill få alla svar,
och döda allt som ständigt drar,

jag har slutat att se ljuset,
jag känner bara ruset,
mitt hjärta är fruset,

jag är mellan svart och vitt,
ingenting av guds verk är längre mitt,

jag vill få bort all smärta,
från ett långt och skönt snitt,
det är de som gör mig frisk,

jag är redo att göra en stor risk,
men en del av mig tillåter mig inte göra detta trix

låt mig vara,
eller var vid mig hela tiden nära,

jag vill inte svika er mina kära,
men jag vill bara slippa känna,
och då kan jag inte längre stanna,

jag kommer aldrig att vinna,
jag ser mig bara allt mer och mer försvinna,
mina smärtor går inte längre att lindra,

jag vill bara skrika,
men mina känslor förblir hela tiden lika,
jag fortsätter att koncentrera mig på balansera på den tunna linan,

jag drömmer om att känna blodet rinna,
smärtorna jag vrider mig i förblir mina,
sålänge jag inte kan tindra,

jag ber,
men jag kan ändå inte se,
för att du har sagt att jag är ful när jag ler,

mitt hjärta bankar,
jag andas ändå sakta,
jag kan inte annat än att bara längta,

ingen tror att jag vågar,
ingen ser den riktiga brinnande lågan,

jag vet att jag kan,
för min tanke blir alltmer sann,
även fast jag blir rädd ibland,

mitt liv berstår av tom öken av sand,
jag går och går men söker inte tillbaka till land,

jag vill lägga mig ner,
aldrig behöva andas mer,
somna in och blunda utan att någon ser,

jag är trött på den jag är och den jag blev,
varför fick jag detta jävla liv?
var det meningen att det var så här det skulle bli?

ingen förstår,
hur ostadigt jag egnetligen står,
hur öppna och smärtsamma sår jag får,

jag vet inte vad jag tror,
jag vet inte var jag bor,
men jag vet vid  viss mån vad jag vill uppnå,

mår illa av tänka,
jag vill dra ner allt och dränka,
jag vill aldrig mer uppleva smärta,

kan inte mina känslor få lätta,
kan jag inte en liten stund gråta,
skrika över hela världen och strunta i att låta,

jag vill sätta ner foten,
jag vill sy ihop såren.
torka bort gammalt blod från låren,
men jag kommer aldrig hitta tråden,
för att det är omöjligt att nå den,

jag hatar att titta på mig,
jag har hört så mycket gnäll,
jag är redo att snart ta mot en smäll,
och sedan somna in djupt i min säng,

En flicka som förut log,
hon visste vart hon stod,

men en dag fick hon nog,
hennes själ på något sett dog,

jag vet inte hur,
men hennes hjärta blev inlåst i bur,
hon fick allmer otur,

hon gjorde desperata försök att fly,
hon ville bli en helt ny,

efter alla desperata försöken,
fattar hon inte än saken,
hon vet inte när hon sover eller är vaken,

mina känslor har brustit,
min mörka sida har vuxit,
mina känslor har ständigt ljugit,

min själ är förkrossad,
ligger ner och är helt mosad,

av förtvivlan, hör jag mig gråta,
mina kinder blir allt mer våta,
något jag nu kan våga,

av maktlösheten känner jag paniken,
den strömmar genom min kropp och lyser genom blicken,

inget bedövar längre av skriken,
allt jag ser i mina drömmar är döda liken,

jag vet inte vart jag ska,
vet inte vart jag vill va,

allt jag vill ha är trygghet,
men det har bara blivit en dumhet,
jag känner inget annat än smärtan efter den bet,

ingen vet,
hur jag kämpat i allt slit,
hur jag misslyckats utan flit,
inget än bara ångest är mitt,

mina ögon ser nu bara vitt,
föröker blunda för det som blivit,
att jag aldrig någonsin levt,

jag har ingenting,
jag känner ingenting,
jag kommer inte längre vara din...

arg,
varför kan jag inte sluta med allt larv?
känns som jag verklgen inte kan,

du var allt jag verkligen fann,
den som är sann,

med dej,du pussar min hand,
du lägger mig i din famn,
mina ögon är nu torra som förut rann,

ensam, känns bara förjävligt ibland,
jag släpper inte det som förut brann,
kan inte ens slappna av litegran,

kan inte allt bara stanna ?
kan jag inte bara landa?
kan jag bara se livet som alla andra?
kan jag någon gång sluta ramla??

mitt liv vänds upp och ner ,
jag behöver inte längre tryggheten att någon ser,
jag har stoppat demonerna att bli fler,
jag bryr mig om hur jag kan bli och vem jag vill bli,

jag gör allt för att alltid vara din,
och jag hoppas att jag kommer bära sann min,
du är för underbar och fin,
jag skulle utan dig bli alltför klen,

jag måste lära mig stå på egna ben,
tiden blir aldrig för sen,
jag vill göra min själ ren,

jag hoppas att jag inte gett dig några men,
jag vill aldrig göra dig illa mer ,
det gör jag om jag tillåter mig dras ner,
jag vill lära mig göra på det rätta sättet och sluta göra fel!

jag vill bara att det ska gå över,
jag vet vad jag behöver,
vad som bedövar,
men jag har lovat,

men känns som jag allt har provat,
jag har vågat,

jag har gråtit,
medan jag sovit,
när min dröm varit för bråkig,

men ändå så såg ni alla mig log,
ni såg inte hur jag dog,

jag orkar inte något,
jag ligger här och lådsas att jag inte har tråkigt,

jag känner mig rasande arg,
som en hungrig agressiv varg,
ingen får någonsin trösta mig med sin hand,
det är ingen som kan,

jag bryr mig inte vem som kommer vinna och vem som vann,
jag fortsätter drömma om ljudet när det rann,
jag bryr mig inte om något i mig försvann,
för jag vill bara drunkna i en fridfull damm

jag vill tillbaka,
men jag vet inte vad det är jag vill söka,
jag vill utan det försöka,
men jag orkar inte att allt igen kan braka,

jag vill alltid tryggt vakna,
utan att ha någon att sakna,

att inte ha något annat att önska,
än att ha någon som får mina problem lösta,
och att inte vara ensam med en otäck känsla,

jag är verkigen rädd för det mesta,
och för de flesta,
jag vet inte vad som är det värsta..

j

jag vill verkligen inte,
men jag tror att allt betyder så lite,

min själ är kall som en isig vinter,
den blir inte varm även fast jag sliter,

jag tror inte på era myter,
jag ser med egna ögon hur jag är ute och flyter,
jag känner hur jag gråter,
men jag hör aldrig hur monsterna låter,

jag vet inte vart alla mina sår är,
jag vet inte ens om jag sitter här,

men jag svär,
att jag aldrig vill vara där,
men jag vill samtidigt inte vara här,

förvirrad,
kan någon verkligen hindra?
hindra att jag aldrig kommer att hinna,
att jag istället sackta kommer att förvinna..

om jag vill ner,
någon gång då ja bara inte orkar mer,
är det någon som tar det på allvar och ser?
om gud inte hör när jag ber,

jag vill inte tankar ska bli fler,
men det är de som mig ger,
som får mig att lådsas le,
känna mig stark,

jag skulle önska att någon kan sitta och hålla vakt,
för jag vet inte om jag kan hålla det jag sagt,
någon gång kankse jag på fel sätt känner makt,

då jag inte vill att någon ska hålla vakt,
men nu när jag har kontroll,
vill jag att någon då ska höra mitt vrål,

jag vet att det behövs,
för då vandrar jag själv mot havs,
då har jag inte längre någon chans,
då kommer jag inte tillåta någon finnas till hands,

jag känner mig ensam,
vill till någons famn,
någon som värmer min hand,

jag vill lyssna till det lugna ljudet av en damm,
höra hur vattnet rann,
jag fanns där tills ljudet förvann,

minns min dröm när mitt hem brann,
jag kom aldrig till land,
jag drunknade i askans sand,
och det var ingen som mig fann,

jag känner när smärtan av ensamhet kommer tillbaks ibland,
jag tror jag är kvar,
jag ligger begravd och hoppas någon ska ta mig och dra,
jag vill att allt ska igen bli bra,
och aldrig låta någon se mig förvandlas till ett vrak,

jag vill tillbaxs till min dag,
jag vill någon gång bli klar,

men jag måste då vara där,
jag vill inte vara ensam här,
bland tankar och smärtor som tär,

låt mig sova i tryggheten,
låt mig gå framåt meter för meter,
lugna mig när jag skriker,
så att mina ben under mig inte viker...
jag vill inte någon sviker....

mitt hjärta kan inte längre förstå smärta,
den har aldrig kunnat lätta,
den vet inte när allt blir till det rätta,
för den har ständigt gått med smärtsam hetta,

tiden går i hemsk smärtsam tackt,
jag kan inte sluta sitta och hålla vakt,

jag vill sova bort alla dagar,
jag vill strunta i alla lagar,
drömma om att springa omkring i frid i alla gröna hagar,

springa ifrån alla som jagar,
springa tills dom är på fel vägar,

jag balanserar mellan vitt och svart,
jag hoppas mitt beslut fattas rätt snart,
jag vill att allt ska nu gå med världens fart,
men samtidigt som jag kan tänka smart,

jag förlåter er alla som sprutat in alla hat,
för att jag vet att ni också gjort mig glad,
men jag blev tyvärr åt fel håll bortförd,

jag blev aldrig på den tiden hörd,
alla trodde jag bara var störd,
ingen ville förstå min tunga börd,
börden som blev större för varje dag,

jag blir så rörd,
att jag nu har blivit hörd,
då jag äntligen kan få alla mina svar...

hjärtat,
får min kropp nerbäddat,
du får mig att alltid bli räddad,

men finns stunder då jag skiter i allt sen,
jag gör allt för att ge mig själv en stor smäll,
även fast jag blir alltmer rädd,

jag försöker,
men vill ha mer av det jag söker,
som får mig att förstå alla möten,

jag vill veta vad som får mitt bröst att svida,
då jag kan döda det vid min sida,
jag vill inte ge upp och försvinna....

släpp ut mig till friheten,
spola tillbaka tiden då jag var liten,
då jag aldrig blev rädd av att bli biten,
man hade aldrig någon tanke om tiden,

jag ligger och vrider,
mitt bröst svider,
mina ögon lider,
snart önskar mitt hjärta att det förvinner,

jag känner på min kalla kinder,
kalla av mina tårar som rinner,

jag skriker rakt ut,
jag känner inte längre min hud,
min kropp är förlamad,
jag hinner inte ens bli varnad...

varför måste jag vara här,
jag vet inte vem jag är,
för varje dag min kropp tär,

ge mig luft,
det är för tufft,

ge mitt öga en blund,
gör mitt inre sunt,

gör mig stark,
jag vill klara av allt,
jag vill aldrig mer göra ett platt fall,

min hy är iskall,
elden gör mig inte ens varm,
jag måste få din hand,

jag minns när hjärtat brann,¨
du ramlade ner och försvann,
du spolades bort i en damm....

jag kan inte beskriva med ord,
jag vet iaf att jag fått nog,
min självkänsla är så jävla låg,

i min dröm hörde jag ett tåg,
jag drömde om att min kropp dog,
jag minns mig som ett enda stort sår,
mitt blodiga hår,

ingen av er fällde någon tår,
alla tyckte det bara var tur,
för nu är jag utsläppt från mn bur

jag vill inte tänka,
jag vill låta allt drunkna,
önskar att de kunde funka,

du ber mig att blunda,
en stund att kunna fundera,
men min hjärna vägrar att fungera,
även fast mina nerver är lugna,

jag vill springa,
jag vill vinna,
men jag tänker att jag inte kommer att hinna,
för jag kan inte få något att försvinna,

ni är inte blinda,
men ni vet inte vad jag ska finna,
och det gör att jag desperat låter mina tårar rinna,

jag vill inte längre gena,
jag hatar att fega,
men jag klarar inte av något annat än att bara ligga....

vill krypa ut ur mig,
jag vill alltid ligga i min säng,
det som är mitt trygga hem,

jag tål inga känsliga skämt,
för skämten ni ger mig är så som jag innan tänkt,

ge mig bara allt på en gång,
eller söv mig hela natten lång,
eller nynna en sång,
som får mig att bli så lugn

letandet verkar ge tomma svar,
men jag vill inte tänka att jag är klar,
jag vill veta varför allt var som det var,

spelar ingen roll vad du gav,
du la aldrig av,

varför lever jag just den här dagen?
luften ger smällar i magen,
men den gör så att jag är vaken,

jag tittar långt ut genom det ljusa havet,
där någonstans kanske jag finner svaret,

jag gick genom skogen,
över mig fanns regnbågen,
på min axel kvittrade lilla fågeln,

jag letar efter någon,
vet inte vem,
personen finns i min dröm,

jag vill få sanningen ur min lögn,
som jag aldrig fick veta i min sömn,

du är bortgömd,
jag är glömd,
du kommer visa din hämd....

jag saknar dej inte längre,
för mig har vi alltid bara varit vänner,
jag vet inte vad du om det känner,
jag orkar inte veta hur jag tänker,

jag älskar dej,
men du orkar inte mig,
du har inte ens vågat säga nej,

vi ringer aldrig och säger hej,
jag vågar inte längre tänka på dej,

jag har alltid varit rädd,
jag har alltid velat bli sedd,
men alla har bara gått iväg och vänt,

jag vet att det du gjort inte är rätt,
men jag älskar dej, även ditt hemska sätt,
för jag vet att du inte vill illa,

men du har inte gett mig kraften att tindra,
JAG har ist försökt att få dina känslor att lindra,
jag har sett flera gånger dina tårar rinna,
men jag har änn inte sett dig vinna,

jag har alltid velat du ska krama,
att du älskar mig även fast jag inte är densamma,

jag vill bli tröstad,
någon vid mig att fästa,
att luta mig mot och få känslor att lätta,

flyger,
ovanför skortstenarna som ryker,
jag ser människor i vattnet som flyter,

jag flyr från alla myter,
jag kastar ner allt som mig tynger,
igonerar alla som blänger,¨

jag vet inte vad jag tänker,
jag vet inte vad jag känner,

tittar på mina händer,
hur kan någon ta i dom, som mina vänner?
hur kan någon tycka om mitt leende med mina svarta tänder?

allt jag har är mina vingar,
som jag känner på med mina fingrar,

jag flyger iväg , utan att vinka,
ingen hinner ens blinka,

vid dig är jag allt,
luften är inte längre kallt,

du räddade mig när jag föll,
du kramade om mig så hårt att mitt hjärta höll,
utan dig är varje andetag en stor smäll,

din hy värmer min själ,
jag vet att jag är kär,

jag minns när du var där,
minns ditt mjuka hår,
jag minns när det rann ner en tår,
det kommer jag alltid komma ihåg

frisk luft,
inte längre tungt,

jag tittar på rätt punkt,
jag ser det som kommer bli lugnt,

mitt hjärta vann,
när tårarna inte längre rann,
jag vet att jag kan,

när jag dej fann,
hjälpte du mig komma i land,
även fast det var omöjligt ibland,

när jag ser dina ögon,
minns jag alla faror,
men som räddades och blev lyckliga sagor

sjön lyser,
ligger på stranden bredvid dig och myser,
även av värmen jag ryser,

jag vill aldrig ditt hjärta klyver,
min själ njuter av att den äntligen lever,
du betyder så jävla mycket,

vill alltid vara vaken,
för vid dig får jag en varm boll i magen,
jag känner mig mogen,
känner mig förlåten,

jag vågar sätta ner foten,
och fortsätta genom hela låten,
även fast jag måste börja från botten.

flickan ler ,
hennes glittrande ögon ser,

hennes röst ekar,
man hör henne i alla lekar,

hennes ögon kikar,
jag ser vad hennes ögon mot riktar,

vindens hårda slag rakt i magen,
jag vill inte att hon återigen blir tagen,
jag vet att hon vet alla valen,
men jag vet inte om hon orkar vara vaken,

men i hennes ögon just nu ,
lyser av all tur ,
hon gömmer sig inte längre bakom en mur,
och jag vet inte hur,

en flicka med en ängel som bevakar,
lugnar ner henne när hennes kropp skakar,
sitter bredvid henne i sängen tills hon vaknar,

hon ser när himmelen klarnar,
hon drömmer om vart hon hamnar,
men aldrig mer i en mörk kammare,

hon ser ingen som en lögnare,
hon kommer alla mycket närmare,
andra själar gör hennes hjärta värmande,

att fortsätta vägen är något spännande,
hon har aldrig haft detta tänkandet,

smärtan,
har gjorts om till längtan,
utan att längre behöva hålla andan,

hon vill fylla kannan,
med minnen och sanningar,
drömmen om att dra vagnar,
en solig dag vid blåa dammar,

min hjärna har just för tillfället tagit paus, återkommer senare ;)

vill klara detta,
gör allt till det rätta,

jag vill känna,
när mitt hjärta börjar tända,

jag hoppas jag snart landar,
tryggt hamnar,

vill att mitt hjärta slutar dunkar,
just nu vet jag inte hur det funkar,
slutar göra det som jag brukar,

du räddade mig ifrån att drunkna,
du är en ängel på att lugna,

jag förstår inte varför jag vann en ängel,
du fattar inte hur jag nu känner,
du har fått mig att inse vad som händer,

du har gett mig skydd när demoner blänger,
du hjälpte till att mitt liv vänder,
som inte längre skrämmer...<3

nu kan jag andas,
mina känslor blandas,
men kontrollerar varandras,

ser en glimt av ljus,
ett stort tänt ljus i mitt nya hus,
jag hör lugnande sus,
lugn,
inte längre lika tung,

jag vill det här,
vara i mig själv kär,
känna mig som ett lyckligt bär,

skrik,
från ett lik,
när jag gick,

få mig få bort alla röster,
stäng alla fönster,
jag vill bli av med mina mönster,

mitt liv är sönder,
jag vet inte vad som händer,
även fast du tänder,

jag vänder,
bort ifrån fiender,
bort ifrån minnena av leenden,
bort ifrån alla hemska seenden,

jag vill inte längre tänka,
allt får mig att sänka,

det här var något jag inte räknade,
även fast jag förut saknade,
men ångrade mig när jag vaknade,

panik,
när jag inte fick,

jag vill inte mer ,
jag ser,
hur allt rasar ner ,
och rösterna blir allt fler,

i mitt hjärta blev jag stucken av en kniv,
när jag märkte att jag inte har någon tid,
känner att jag inte längre orkar ett endaste kliv,
och vad är det för liv?

rädd,
att döden blir sedd,
jag vill bara ha någon vid mig tätt,
jag vet inte hur jag bli av med allt på ett bra sätt,
jag vill känna vad som blir rätt...

jag vill vara normal,
som alla andra,
jag är rädd för ramla,

hur ska jag kunna allt att samla,
när jag bara dallrar,
och mitt hjärta kallnar...

Himmelen är svart,vill att den blir ljus snart.
Jag flyger omkring med världens fart.
skriker ,
där jag ligger.
Röken ur molnen ryker,
Själen fryser.
En stjärna i himmelen lyser,
Det är den som skyddar mig mot alla kriser.

har panik,
vad ska jag nu ha för taktitk?
inget kommer längre blí det likt,

jag ser redan nu på sickt,
hur det kommer att gå,
när jag försöker ljuset nå,
livet är allt jag vill få,

jag tänker aldrig på hur det var då,
det är ett suddigt minne,
men ändå lider mina sinnen,

tårar av smärta rinner ner för mina kinder,
men jag nu börjar hoppa över alla hinder,

jag har inte kvar tiden,
jag har inte kvar kraften,
men jag vill ¨åt den stora skatten,
även fast det nu är mörkt som natten,
jag vill igen höra skratten

mina tankar,
är på isen och halkar,
mina känslor ramlar,

jag vill springa fram till dej och famna,
ligga där och somna,
få mina känslor att domna,

jag får alltid börja från början,
ta sig genom den tunga röran,
vad är vid detta läran?

jag gör vad som helst för att vara vid dig nära,´
och att behålla alla mina kära,
men ändå orkar jag inte längre bära,
och vet inte vart jag vill vara,

jag vill iväg och fara,¨
ha kul för en stund,
och sedan få en lugn blund,

det är nu för tungt,
vill bara få de något lugnt,

allt är så dumt,
mitt hjärta har blivit slitet och tunnt,

jag kan inte tänka sunt,
och allt läggs på bunt efter bunt,

jag är desperat,
ångrar allt efteråt,

jag vill sätta ner min fot,
men rösten säger emot,

över mitt huvud hänger ett stort klot,
jag önskar att den faller,
eller att mina känslor låsers in bakom galler,

jag sjunker längre ner,
och det är ingen som ser,

jag glömmer, och  ler,
även fast allt blir fler,
och jag orkar verklgen inte mer,

jag vet inte vad jag vill ni ska göra,
men jag vill iaf att ni ska höra,

mina sinnen är döda,
mina ögon röda,

jag kan inte längre blöda,
det är på grund av honom ,
han som till mig kom,

jag vill inte svika,
även fast vi av vår kärlek är rika,

jag tänker åt rösten neka,
jag tänker inte fega,
men det är då jag ramlar ner i tjocka leran...

men utan dig är jag ingenting,
betydelsen av dej är allting,

jag tänker hellre låta mig ramla omkull,
för med dig i hand, landar jag alltid i bomull,

du är mitt allt,
du låter mig aldrig frysa när det är kallt,
du pussar bort all salt,
som är i mina sår,

handen på mina lår,
vid kyssar , känner jag ditt lena hår,
du får mig att se mål,
du fyller mitt tomma hål,

våra stunder tillsammans är befriande,
dagar utan dig är lidande,
jag vill att våran kärlek förblir blivande,
för du får mig känna mig skinanade och levande...<3

trädet viskar i mitt öra,
lämna dina kära,
du är så nära,
det är ingen fara,

jag skriker låt mig vara!
du kan inte tala!

trädet skrattar,
tror att jag inte fattar,

jag ser en lång trappa,
som gör att jag andetaget tappar,
en trappa upp till det ljusa,

jag kan inte låta bli att rysa,
där uppe är värmen som får mig att aldrig mer frysa,
jag drömmer om att se mig lysa,

trädet ville visa mig den ljusa vägen,
då jag är skyddad i alla lägen,

känner mig nöjd när jag tar det första trappsteget,
jag lämnar inte livet,
jag är bara rädd att ta det stora steget,

jag klarar inget, hur kommer allt gå?
börjat tappa viljan att nå,

jag ligger och skakar kraftlös,
och ja bryr mig inte om ja hörs,

varför fick jag detta liv?
hjärtat orkar inte med mer riv,
jag vill inte känna mer,

jag kan inte se,
kan inte le,
jag kan inte längre be,
kan inte röra mig,

jag är död,
overklig känsla att ja aldrig blivit född,
jag är så rädd.
kan ingen leda mig rätt?
hjälps det med någon hjälp`?

känner mig missförstod,
men jag tänker aldrig på det jag fått,
och alla leenden, påvägen  när jag gått,

även fast min själ har dött,
så är mitt hjärta fortfarande rött,
av all den kärlek ni ger mig

men jag känner mig ändå så tom,
vet inte vart jag är eller vart jag komme ifrån,

jag biter av rädsla i min mun,
jag är så jävla dum,
men jag njuter,

sekunden efter jag tjuter,
mina andetag avbryer,
jag hör itne längre hur dina ord lyder,

bryter samman och ligger i en hög,
saknar den lilla stunden jag kände att jag dög,
men jag tror jag bara ljög,

men känslan,kan jag aldrig glömma,
då jag inte behövde min själ tömma,
men jag kan inte tillbaka vid dessa stunder drömma,
kan inte känna,
för ingen vill mig längre värma...

är man galen om man tror på änglar?

förlåt ,
jag kan inte längre dölja något mer gråt,

jag skiter i vad ni tycker om mig,
om ni tror att allt bara är en lek...
men varje andetag för mig känns som ett stort riv...

jag vill inte ha detta liv,
jag glider bara ner,
och smärtan i bröstet blir allt fler,
jag vill att alla ser,
för jag vill verkligen inte mer,

jag vet inte om jag lever eller är död,
jag vet inte om min arm är normal eller röd,
jag vet inte något om min stora börd,
jag gör allt för att bli hörd,

jag vill inte själv bli bortförd,
jag sitter och med tårar i ögonen och skriver,
det gör jag för att jag då vet att jag lever,
jag vill att dom som orkar finns med när jag allt river,

jag gör allt för att gå vidare,
men jag borde gjort det mycket tidigare,

jag älskar er alla som vid mig finns,
ni alla som inte leker blind,

ni vågar se när mina tår rinner,
jag älskar er som inte sviker,
det betyder allt,
för i min kropp finns de sår med salt,

min hy börjar bli kall,
men jag är inte redo för ett fall,
jag vägrar!jag kämpar för att bli varm,

jag lägger allt i allas händer,
som vet hur jag känner,
bara en hand på min axel värmer,

jag tänker inte att jag nu vänder,
jag biter tag i mina tänder,
väntar tills ängeln till mig sänder...'
jag älskar er mina vänner <3

jag saknar dig något enormt,
du backar bort, långt
mitt liv har blivit så tomt,

jag fattar att du blivit bortskrämd,
din rygg är nu vänd,
men jag är inte än redo att släppa dig än,

jag vill bara gråta,
jag vill bara att något från dig ska låta,
mina kinder blir ständigt våta,

jag bryr mig inte längre, jag ska bråka,
jag vill vem som helst fråga,
värmen blir alltmer smärtsam från min låga,

du har tröttnat,
men du har ju alltid stöttat,
men jag förstår,
men du måste säga vart du står,

nu efter alla dessa år,
du vet om du lämnar mig tar du upp ett stort sår,
jag kommer efter dig alltid lämna en tår,

du har varit min räddning,
du har fått mig genomgå en stor vändning,

du inser inte hur mycket du gjort,
tiden har gått så fort,
utan dig hade jag för länge sen dött,

jag svär att jag aldrig skulle klarat det utan dig,
du har räddat mig,
du har varit alldeles för snäll,

men jag förstår,
jag har alltid sagt att du får,
du får lämna mig,även hur jag mår,

jag är så tacksam,
utan dig skulle jag inte kommit så här långt fram,
jag kommer någongång komma dit jag vill i land,

jag vill att du ska finnas för dom hemma oss dej,
men snälla berätta först för mig,
om du inte längre orkar lyssna på mig....

storm,
har inte lärt mig livets norm,

allt blåser omkring,
jag letar desperat efter min ring,

vingar uppe i luften,
det blev mitt syfte,
meningen som gjorde att mitt liv lyfte,

men en dag,
tog ängeln en annan väg,
bort iväg, till någon annans färd,

jag hade fått mycket lärt,
men inget blev länge säkert,
djavulen kom och drog undan taket,

jag bad varje dag,
att lyda varje lag,
bara om jag kan få ett tag,

men denna chans rök,
det blev ett stort bök,
ingenting dög.

jag satt ihopkrunken och grät,
men inget snyftande ifrån mig lät,

vassa bladet blev allt mer tätt,
intill min hy,jag hoppades allt skulle bli lätt,

detta var slutet på mitt lopp,
jag ville ut ifrån min kropp,
ingen brydde sig om mitt rop.

kraften har sugit ut ur mig,
jag orkar inte,

ser bara lite,
synen är suddig,

jag vill få det som är viktigt,
som gör mitt liv giltigt,
då jag känner mig duktig,

jag vill överleva,
låt ingenitng störa mera,

vill göra fler sår,
när blodet rinner nerför mina lår,
då ingening spelar någon roll,

jag vill tappa min kontroll,
men jag vill inte att alla ska tappa koll...

låt mig nå,
det jag vill få,
jag vill för en liten stund bra må,

utan utvägar,
får ångesten mig att kvävas,
det kommer högt höras,

vill hela tiden bortföras,
vill att mina lungor ska sluta röras,

jag kommer skrika, högt,
efter kommer jag bli så trött,
mitt lakan kommer bli vått,

saknaden ökar efter det fridfulla,
att låta sin kropp gunga´,
känna allt det lugna,
då inget behöver fungera,

lyssna på ropen,

jag faller ner i gropen,
ända ner till botten,

för mig är detta droppen,
många klarar sig förbi loppen,
självständigt,

men försöken har gjort allt mer eländigt,
smärtan allt mer klängigt,

detta liv känns evigt,
inget gör mitt liv trevligt,
förutom du som är bredvid mig,

du är det ända jag någonsin fick,
alla andra tittar på mig med skrämd blick,
som om mitt yttre är i hemskt skick,

jag orkar inte längre att bry mig om andra,
förrän någon hjälper mig att landa,

jag behöver någon att famna,
men alla vill bara mig lämna,
ingen vågar lyssna på vad jag vill säga,

ramlar,
långt bort hamnar,

runt omkring mig, folk samlar,
men ingen larmar,

jag tappar,
alla mina livs lappar,
de flyger omkring,

alla ser dom som ting,
de hamnar i en stor ring,
det händer ingenting,

det är mina känslor och tankar,
alla skräms iväg och backar,

jag ligger helt ensam förlamad,
men som inte sprider någon saknad,
känner mig av alla hatad,

varför?
vad är det jag gör?

det är mina egna röster jag bara hör,
som talar till mig vad jag alldid bör.
tjatar om att det inte finns ett hopp,

jag hör inget som är utanför min kropp,
jag är rädd,
skrämd,

vad är nästa hämd?
kommer din rygg alltid förbli vänd?

jag vill bli räddad,
nerbäddad,

men vem vill mig ha ?
ingen vill mig ta,
men ingen berättar för mig hur jag ska vara,

natten är som dagen,
jag är aldrig numera tagen,
min själ är aldrig vaken,

jag är van,
att alltid vara lam,

men när slutar man vara van ?
blir jag någonsin medveten?
kommer jag minnas vem jag är och vad jag heter?

fick tillbaka känslan,
känner mig inte längre fängslad,

men jag har fortfarande kvar längtan,
att bli hämtad,
upp till mjuka molnet,

fångar upp tårarna efter gråtet,
friheten är till allt botet,
botet till alla såren,

nu vill jag nå den,
ingen sätter ändå larm,

vinden här uppe är varm,
ser regndropparna dunstra ner från ett högt fall,

jag lever här och nu, ryser av lugnet,
inget känns längre tvunget,

avslappnad,
men du är stort saknad,

jag kom hit,
för att se dig här bredvid,

jag är inte längre en individ,
jag är en ängel som är vit,
som nu har all den tid,
att lära mig att leva i frid,

målet är att finna dig,
men det var så länge sen,
hur ska jag säga hej?

jag kom hit för att jag inte klarade av livet utan dig,
du var den som förändrade mig,
på det bra sättet,

du har fått mig läran,
att ge dem som förtjänar det, äran,
du är den lilla och glittrande pärlan,

jag njuter av att känna dig nära,
du har fått mig att finna alla mina kära,
att lära mig älska,
att vilja andra frälsa,

jag är nu till för att återgå till ett nästa,
fas i ett annat  liv ,
som jag fått genom mitt stora kliv,

förut gick jag i flera mil,
utan några framsteg,

och vid mitt val,
hade ingen något tal,
men jag var inte feg,

jag väljer ett liv,föralltid med dig,
som får mig att bli mig själv.

förlåt att jag lämnat er,
men det är något jag ser,
och hoppas inte ni tror jag ler,

jag har behövt min tid,
utan någon vid,
för att komma upp på ben,

men tiden har blivit allt mer sen,
och jag är ledsen,
jag har inte haft roliga festen,

jag älskar er mina vänner,
jag hoppas inte ni allt för dåligt känner,

men ni kan ge hämder,
och jag kommer bita allt hårdare med mina tänder,

jag vet inte nu vad som händer,
men jag hoppas ni vet att jag inte skiter i er.

 jag vill inte att ni ska följa med ner,
 men sen när jag står där,
önskar jag att det blir som det förr var,

jag vill känna,
bort lämna,

men jag vill inte förlora,
för jag vet att du blir sårad,

få mig att fälla tårar,
för något måste jag göra,
vet inte vilken väg jag ska köra,

var ska jag vara?
jag vill få tröst från er rara,
ha er nära,

jag kastar bort alla mina kära,
men jag orkar inte,
jag vill vila mitt sinne,
i min ensamhet,

det är därför jag såhär blev,
jag har tappat bort min livs viktigaste del,

men det var inte med flit jag rev,
jag vill ha tillbaka mitt liv,
men det räcker inte med att jag vill,

jag måste kämpa,
på rätt sätt, få känslor att dämpa,
jag har ingen tid längre att vänta.

jag vill vara långt ifrån dej,
undrar om du tänker hemska tankar om mig,

trodde du bara ville väl,
óm jag frågar blir det bara gräl,

men jag kan inte släppa dig bland dom jag är kär,
men jag vill slippa se dig här,
för min själ orkar inte längre, det tär.

du har fått mig mycket lärd,
men har haft en alldeles för lång färd,
och krigat med för många svärd,

jag är sårad,
men får inte ut några tårar,

hjäps inte även fast jag vrålar,
gråta,är något jag aldrig vågar,

du fortsätter såga i mitt hjärta,
känner brännande hetta,

betyder inte jag ett skit?
du tittar inte ens hit,
efter all slit?

ger en stor smäll,
ja trodde du brydde dej om mig,
när jag fick skäll,

du betyder,
men våran kontakt förblir bruten,

vad är det du är rädd för?
bryr du dej om jag dör?

Lägger handen på knäet,

Vi sitter under trädet,

Denna stund är älskvärd,

Jag är hörd,

Du blir rörd,

Av mina ord,

Det var första gången du log,

Vi fortsatte mot en ljus skog,

Det var då du såg,

Att det aldrig var någon som ditt liv tog,

Det var du som tog ditt eget liv,

Med en vass kniv,

Detta var ett stort, hemskt riv,

När vi såg att du inte längre var vid liv,

Det gjorde ont i hjärtat mitt,

För jag hade inget sett,

Du var den bästa jag mött,

Ditt hjärta lyste ett  starkt sken av rött,

Visste inte att du önskade att du aldrig blev född,

Jag visste inte att du var rädd,

Men nu är du död,

Och det var det enda meningen löd,

Vem var det som fick dig att bli bortförd?

Jag mindes hur jag tjöt,

Jag trodde inte det jag nyss hade hört,

skakad hand,

jag tar upp den tunna metallbiten,

för kunna komma i land,

hela min värld består av sand,

som ingen någonsin fann,

sand och tårar,

jag vrålar,

vassa trådar,

som är runt mig,

jag sågar,

jag vågar,

ut kommer all svart dimma,

jag sågade bort den sköra linan,

fastän den tunna hinnan,

som nästan sprack.,

nu har den ett svart lack,

av det som rann på min hy.

nu är jag som ny,

efter dimmorna klyft.

hoppas att jag aldrig mer ser en skymt,

av dem jag nu i mig tömt,

hoppas att de rymt.

och att de har mig glömt,

och aldrig mer kommer tillbaka,

de är farliga,

men så rörliga,

de är överallt,

när de kommer in i mig svider de som salt,

mitt bröst blir kallt,

marken under blir hal,

jag ramlar,

svamlar,

men upp jag kravlar,

gång på gång,

livet är för långt,

finns aldrig ett slut.