skakad hand,

jag tar upp den tunna metallbiten,

för kunna komma i land,

hela min värld består av sand,

som ingen någonsin fann,

sand och tårar,

jag vrålar,

vassa trådar,

som är runt mig,

jag sågar,

jag vågar,

ut kommer all svart dimma,

jag sågade bort den sköra linan,

fastän den tunna hinnan,

som nästan sprack.,

nu har den ett svart lack,

av det som rann på min hy.

nu är jag som ny,

efter dimmorna klyft.

hoppas att jag aldrig mer ser en skymt,

av dem jag nu i mig tömt,

hoppas att de rymt.

och att de har mig glömt,

och aldrig mer kommer tillbaka,

de är farliga,

men så rörliga,

de är överallt,

när de kommer in i mig svider de som salt,

mitt bröst blir kallt,

marken under blir hal,

jag ramlar,

svamlar,

men upp jag kravlar,

gång på gång,

livet är för långt,

finns aldrig ett slut.