ramlar,
långt bort hamnar,

runt omkring mig, folk samlar,
men ingen larmar,

jag tappar,
alla mina livs lappar,
de flyger omkring,

alla ser dom som ting,
de hamnar i en stor ring,
det händer ingenting,

det är mina känslor och tankar,
alla skräms iväg och backar,

jag ligger helt ensam förlamad,
men som inte sprider någon saknad,
känner mig av alla hatad,

varför?
vad är det jag gör?

det är mina egna röster jag bara hör,
som talar till mig vad jag alldid bör.
tjatar om att det inte finns ett hopp,

jag hör inget som är utanför min kropp,
jag är rädd,
skrämd,

vad är nästa hämd?
kommer din rygg alltid förbli vänd?

jag vill bli räddad,
nerbäddad,

men vem vill mig ha ?
ingen vill mig ta,
men ingen berättar för mig hur jag ska vara,

natten är som dagen,
jag är aldrig numera tagen,
min själ är aldrig vaken,

jag är van,
att alltid vara lam,

men när slutar man vara van ?
blir jag någonsin medveten?
kommer jag minnas vem jag är och vad jag heter?