ingen tror att jag vågar,
ingen ser den riktiga brinnande lågan,

jag vet att jag kan,
för min tanke blir alltmer sann,
även fast jag blir rädd ibland,

mitt liv berstår av tom öken av sand,
jag går och går men söker inte tillbaka till land,

jag vill lägga mig ner,
aldrig behöva andas mer,
somna in och blunda utan att någon ser,

jag är trött på den jag är och den jag blev,
varför fick jag detta jävla liv?
var det meningen att det var så här det skulle bli?