jag är verkligen vilse,
jag vet inte längre mina brister,
jag sitter fast i ett mörkt moln med superklister,

jag vet inte alls vad jag tänker eller känner,
jag kommer förlora alla mina vänner,

mitt inre brinner,
mina tårar rinner,
hela jag försvinner,

när jag helt plöstligt blir possetiv hoppar jag över alla hinder,
men ändå är det mina tankar i slutändan som vinner,
alla upponer svägningar och ändringar blöter ner mina kinder,

jag orkar inte hålla emot tårar,
känns som alla vid mig sårar,
ni sticker i mitt hjärta massor av nålar,

av allting som händer inom mig får mig att vråla,
men får inget ljud ifrån mig att låta,
av panik börjar jag att gråta,

min räddning ifrån allt är att hela tiden hota,
för att sedan vägra mig själv förlåta,

allt jag känner är en stor giftig gåta,
det är nu mina kinder för alltid slutar bli våta,
jag slutar känna men vill hela tiden sova,
det är mitt sätt att allting bota,

enda känslan jag får kvar är uttmatning,
jag har inte längre något självuppfattning,