i denna skrämmande värld,
är jag inte någoting värd,
jag önskar jag inte vore här,

jag är trött på toma hålet,
smärtar övergivenhet i de stora såret,

saknaden kan jag inte beskriva,
jag kan inte längre så här leva,
av råttor med klor som ständigt kliar,

de känns som ingen förstår vad jag menar,
när de inte har burit på lika tunga stenar,

de säger att min själ fortfarnade tindrar,
men jag vet att jag har tappat mina vingar,
och jag kan inte längre höra hur änglarna viskar...

jag känner inget längre när jag rispar,
jag känner bara sakta hur mitt hjärta brister,

jag lägger bladet mot munnen och kysser,
då ser jag svagt att mitt hjärta lyser,

jag är ingen människa,
jag är ett mörkt hål som tyr mig till de sjuka,
allt jag tar på börjar genast frysa,

omkring mig ser jag bara mörka ting som kan flyga,
jag tillhör inte längre dem goda och trygga.
jag är bara en blodtörstig mygga...