jag är ensam och kan inte sluta sakna,
det är omöjligt för mig att vakna,
jag är i en mörk dimma och jagar,

varje gång jag ställer mig upp så ramlar jag,
jag står ut med slagen i magen varje dag,

när jag var liten visste jag att jag inte dög,
i drömmar var jag uppe i himmelen och flög,
älskade att blunda bort ifrån de verkliga, då jag alltid njöt

jag hade aldrig styrkan för att gråta,
jag var för snäll och ville alla förlåta,
men ändå fortsatte ändå alla att djupt såra,

skulle någon bry sig om den flickan lämnade världen?
skulle de då ångra sig den dagen?
skulle de önska att se henne igen vaken?
och vad händer om flickan orkar ta sig i kragen?