jag sjunker långsamt ihop,
världen gör mig illa som jag alltid trott,
smärtan har alltid i mitt hjärta bott...

jag går och går men blir aldrig nöjd,
mörka delen av mig vill upp mot högre höjd,
jag går nu uppåt utan någon skyddande sköld..

vem jag än är så kliar de lika mycket i min kropp,
jag hatar mig själv även fast ja gett upp eller har hopp,
jag vet och kan inte acceptera att just min själ har dött...

jag vill få bort det eviga toma,
jag gör allt för att kunna somna,
då jag för en liten stund kan bort komma...