När jag öppnar mina ögon och tittar,
är det alltid i mörkret som ögonen åt riktar,

När jag ställer mig upp,
får min rygg en kraftfull knuff,
och jag tappar all min enda luft,

Allting kan inte längre vara så här tufft,
att livet har en mening är bara en stor bluff,

Jag vill inget annat än gå framåt,
men står fortfarande kvar där jag alltid stått,

Någonstanns tar det alltid stopp,
jag kan inte svälja allt ont som jag fått,
det är som om jag lever utanför min kropp,

jag är som ett tomt blad,
där det aldrig kan skrivas ner några svar,

jag kan varken gråta eller känna,
jag vet inte längre om jag ens kan tänka,
det är inget som jag längre kan märka...