varje gång jag äntligen får andas,
är det jag som snart alltid ramlar,
jag hinner aldrig riktigt att landa,

jag kan aldrig få ut en lättande tår,
för jag kan aldrig känna hur jag mår,
men jag behöver alltid göra djupa sår,

jag går och går,
men finner aldrig några spår,
alla chanser känns så små,

kroppen är tung och omkring mig är allting grått,
jag tvekar på om jag lever eller om min kropp har dött,
jag har förlorat ett liv som jag aldrig fått,