Jag tittar på mig själv med ett leende,
när min själ slocknar som förr var tindrande,
ondskan bor inuti mig och jag ser bara mörkt seende,

men detta har fått mig att alltid känna tårar rinnande,
mina tankar och känslor blir bara mer och mer förvirrande,

jag tittar på min spegelbild genom den mörka sjön,
jag önskar att jag ramlar ner i vattnet och låter ögonen svartna i en evig sömn,
men jag vet att detta inte är min dröm,

Min riktiga dröm jag hade är nu bortglömd,
för länge sedan blev min lyckliga och ljusa kropp tömd,
och jag låter mig själv nu föralltid vara dödsdömd,

problemet är att jag inte längre kan skillja på sanning och lögn,
jag slår min blåa kropp ännu mer och jag känner mig lugnt öm,
ömhet som lindrar att jag inte alltid befinner mig i en hemsk mardröm...