hur skulle jag känna?
jag kan inte sluta tänka..
jag funderar på något som borde räcka..

jag har alltid längtat,
men varje gång har jag bara backat,
när jag har chansen har jag aldrig vågat,

när jag blir av med känslan känner jag saknad,
jag får panik om nätterna när jag vaknar,
jag känner mig tom när jag inte har alla trygga tankar

tankar som ger trygghet av min chans,
som nyss kanske inte fanns,

jag vill få tillbaka mina tårar som nyss rann..
då jag lät känslan vann,
en sorg som var sann..

vem i helvete är jag?
jag väljer nu fel väg,
som kanske kan tysta min dag,

jag vill tillbaka då du bara flög iväg,
då jag misslyckades och ljög,
utan dej blev jag min enda död,

jag är rädd,
jag vill hinna innan jag blir sedd,
samtidigt som jag vill bli hjälpt...

min syn är alltid mörk natt,¨
jag minns när du framför mig satt,
minns min känsla som var trött och matt,¨

jag bad,
att du skulle hitta din glöd,
jag kände att det då var nöd,
skräcken i min tanke var att jag skulle se dej död...

beslutångest..
livet är ett stort jävla test,
ingen fattar hur detta känns,

jag väljer mellan liv och evigt mörker,
mitt svar är det någon som döljer,

min själ sörjer,
den har något den följer,
den har något i minnet som den aldrig glömmer,

jag sitter och drömmer,
drömmer om att önskan snart kommer,

men vad är önskan?
jag kan inte tyda rösten,

jag vet inte om jag vågar,
jag vill först se att jag har kvar min starka låga,

jag försöker att känna efter noga,
men det verkar inte duga,
jag kan inget annat än att bara ljuga,

All onska fångar vinden,
du ger mig en klapp på kinden,
mitt hjärta i ditt är fast bunden,

men ändå känner jag mig tvungen,
jag är inte längre lugn,

jag vill få tillbaka lusten till en evig blund,
havet jag står i är grunt,
vattnet gör mitt skinn smärtsamt tunt,

inom mig känns allt så dumt,
mitt liv går bara runt och runt,

jag shasar bort min enda ängel,
som förut satt bredvid mig vid sängen,

jag vet inte vart du nu kommer ta vägen...
men jag kommer alltid minnas dej i alla lägen,

du är nu en vacker ängel som faller..
jag känner en svidande känsla och hör att jag gråter,
jag hoppas att jag är förlåten..

jag ger dej ett förväl och ger en puss på trasiga vingeln,
tack för att du följde mig under de hemska milen <3

jag är så förvirrad,
jag vill bara bli helad,
eller iaf gillad..

jag vill få hela min vilja,
jag vill räcka ut handen och finna,

jag vill hålla i den hårt,
det som räddar mina hot,

jag vill rymma ut i havet med en båt,
höra havets vackra låt,
glömma bort att jag för länge sedan dog,
jag vill förtränga tankar att du mitt liv tog,
och ingen kunde rädda mig som det såg,

jag är verkligen vilse,
jag vet inte längre mina brister,
jag sitter fast i ett mörkt moln med superklister,

jag vet inte alls vad jag tänker eller känner,
jag kommer förlora alla mina vänner,

mitt inre brinner,
mina tårar rinner,
hela jag försvinner,

när jag helt plöstligt blir possetiv hoppar jag över alla hinder,
men ändå är det mina tankar i slutändan som vinner,
alla upponer svägningar och ändringar blöter ner mina kinder,

jag orkar inte hålla emot tårar,
känns som alla vid mig sårar,
ni sticker i mitt hjärta massor av nålar,

av allting som händer inom mig får mig att vråla,
men får inget ljud ifrån mig att låta,
av panik börjar jag att gråta,

min räddning ifrån allt är att hela tiden hota,
för att sedan vägra mig själv förlåta,

allt jag känner är en stor giftig gåta,
det är nu mina kinder för alltid slutar bli våta,
jag slutar känna men vill hela tiden sova,
det är mitt sätt att allting bota,

enda känslan jag får kvar är uttmatning,
jag har inte längre något självuppfattning,

jag vet inte,
ingen hör ju skriket,
ingen ser blicken,

ta mig här ifrån!
putta mig över bron,
eller bara till mig kom,

jag hatar allt,
mitt liv kommer aldrig bli en skatt,
mitt liv är föralltid en mörk natt,

du lämnar mig!
undrar om du vet att du sakta nu dödar mig,

jag trodde du var snäll,
att du bara ville väl,

undrar om du vet hur min själ nu är död,
av dej fick jag en stark kämparglöd,
men nu är jag så jävla rädd!
jag kan inte längre göra mig själv beredd,

jag undrar om du verkligen fattar,
jag ser hur du ifrån mig backar,
av skräcken,

undrar om du fattar hur förjävligt ont det gör!
hur mina känslor dör,
av att du inte längre hör,

jag är bara ett tomt skal,
ut kommer snart ett aggresivt vrak,
allt blir värre från dag till dag.....

jag vill skrika ut ordet,
men jag får inte modet,
och jag vet att du skulle hälla salt över såret

vem är jag?
vem är det jag nu lådsas va?
jag lyssnade på vad du förr sa,

det du nu säger är inget jag hör,
för allt i mitt öra är bara minnen om att du ljög,

alla mina tankar kretsar kring att jag aldrig dög,
allt jag vill är att min kropp stillsamt dör,

jag är trött på allt tjat,
allt jag känner är bara hat,
jag blir bara tyngre för varje dag,

jag vill någon gång i boken vända blad,
sluta leva levande men död,

jag vill slänga bort min tunga börd,
få tillbaka min starka glöd,
känna igen mig från dag till dag..

blunda,
inget har blivit funna,
mina andetag blir alltmer tunga,

jag drömmer om när jag var barn och fritt gunga,
jag ljög för mig själv att alla omkring mig var så lugna,
jag ville aldrig blunda,
jag ville alltid ha kul och aldrig somna,

vad hjälper?
något som just nu bara räcker,
jag tänker,
på den ständiga skräcken,
att återigen överleva drunknades i bäcken,

jag är värdelös,
jag får aldrig något att bli klart,
men egentligen vet jag inte vad,
jag vet inte vart,
än att ängeln bredvid mig nu är död

låt mig andas,
låt mig famnas,
låt mig aldrig ramla,
se mig alltid som densamma.

jag är yr,
ändå tror jag att jag är kry,
men jag vill inget annat än att långt bort fly,
och slutligen bli en helt ny,

jag vill somna,
jag vill att ängeln ska komma,
jag vill att den ska dra ner på allt som är så många,
dagarna blir alltmer långa,
allt mer tunga,
jag vill hitta något nytt som kan lugna,

blir inte bättre vad jag än gör,
jag vet inte vilket håll jag kör,
men jag vet vad jag egentligen bör,
men är inte än redo att bli klar,
även fast jag vill få alla svar,
och döda allt som ständigt drar,

jag har slutat att se ljuset,
jag känner bara ruset,
mitt hjärta är fruset,

jag är mellan svart och vitt,
ingenting av guds verk är längre mitt,

jag vill få bort all smärta,
från ett långt och skönt snitt,
det är de som gör mig frisk,

jag är redo att göra en stor risk,
men en del av mig tillåter mig inte göra detta trix

låt mig vara,
eller var vid mig hela tiden nära,

jag vill inte svika er mina kära,
men jag vill bara slippa känna,
och då kan jag inte längre stanna,

jag kommer aldrig att vinna,
jag ser mig bara allt mer och mer försvinna,
mina smärtor går inte längre att lindra,

jag vill bara skrika,
men mina känslor förblir hela tiden lika,
jag fortsätter att koncentrera mig på balansera på den tunna linan,

jag drömmer om att känna blodet rinna,
smärtorna jag vrider mig i förblir mina,
sålänge jag inte kan tindra,

jag ber,
men jag kan ändå inte se,
för att du har sagt att jag är ful när jag ler,

mitt hjärta bankar,
jag andas ändå sakta,
jag kan inte annat än att bara längta,

ingen tror att jag vågar,
ingen ser den riktiga brinnande lågan,

jag vet att jag kan,
för min tanke blir alltmer sann,
även fast jag blir rädd ibland,

mitt liv berstår av tom öken av sand,
jag går och går men söker inte tillbaka till land,

jag vill lägga mig ner,
aldrig behöva andas mer,
somna in och blunda utan att någon ser,

jag är trött på den jag är och den jag blev,
varför fick jag detta jävla liv?
var det meningen att det var så här det skulle bli?

ingen förstår,
hur ostadigt jag egnetligen står,
hur öppna och smärtsamma sår jag får,

jag vet inte vad jag tror,
jag vet inte var jag bor,
men jag vet vid  viss mån vad jag vill uppnå,

mår illa av tänka,
jag vill dra ner allt och dränka,
jag vill aldrig mer uppleva smärta,

kan inte mina känslor få lätta,
kan jag inte en liten stund gråta,
skrika över hela världen och strunta i att låta,

jag vill sätta ner foten,
jag vill sy ihop såren.
torka bort gammalt blod från låren,
men jag kommer aldrig hitta tråden,
för att det är omöjligt att nå den,

jag hatar att titta på mig,
jag har hört så mycket gnäll,
jag är redo att snart ta mot en smäll,
och sedan somna in djupt i min säng,

En flicka som förut log,
hon visste vart hon stod,

men en dag fick hon nog,
hennes själ på något sett dog,

jag vet inte hur,
men hennes hjärta blev inlåst i bur,
hon fick allmer otur,

hon gjorde desperata försök att fly,
hon ville bli en helt ny,

efter alla desperata försöken,
fattar hon inte än saken,
hon vet inte när hon sover eller är vaken,

mina känslor har brustit,
min mörka sida har vuxit,
mina känslor har ständigt ljugit,

min själ är förkrossad,
ligger ner och är helt mosad,

av förtvivlan, hör jag mig gråta,
mina kinder blir allt mer våta,
något jag nu kan våga,

av maktlösheten känner jag paniken,
den strömmar genom min kropp och lyser genom blicken,

inget bedövar längre av skriken,
allt jag ser i mina drömmar är döda liken,

jag vet inte vart jag ska,
vet inte vart jag vill va,

allt jag vill ha är trygghet,
men det har bara blivit en dumhet,
jag känner inget annat än smärtan efter den bet,

ingen vet,
hur jag kämpat i allt slit,
hur jag misslyckats utan flit,
inget än bara ångest är mitt,

mina ögon ser nu bara vitt,
föröker blunda för det som blivit,
att jag aldrig någonsin levt,

jag har ingenting,
jag känner ingenting,
jag kommer inte längre vara din...

arg,
varför kan jag inte sluta med allt larv?
känns som jag verklgen inte kan,

du var allt jag verkligen fann,
den som är sann,

med dej,du pussar min hand,
du lägger mig i din famn,
mina ögon är nu torra som förut rann,

ensam, känns bara förjävligt ibland,
jag släpper inte det som förut brann,
kan inte ens slappna av litegran,

kan inte allt bara stanna ?
kan jag inte bara landa?
kan jag bara se livet som alla andra?
kan jag någon gång sluta ramla??

mitt liv vänds upp och ner ,
jag behöver inte längre tryggheten att någon ser,
jag har stoppat demonerna att bli fler,
jag bryr mig om hur jag kan bli och vem jag vill bli,

jag gör allt för att alltid vara din,
och jag hoppas att jag kommer bära sann min,
du är för underbar och fin,
jag skulle utan dig bli alltför klen,

jag måste lära mig stå på egna ben,
tiden blir aldrig för sen,
jag vill göra min själ ren,

jag hoppas att jag inte gett dig några men,
jag vill aldrig göra dig illa mer ,
det gör jag om jag tillåter mig dras ner,
jag vill lära mig göra på det rätta sättet och sluta göra fel!

jag vill bara att det ska gå över,
jag vet vad jag behöver,
vad som bedövar,
men jag har lovat,

men känns som jag allt har provat,
jag har vågat,

jag har gråtit,
medan jag sovit,
när min dröm varit för bråkig,

men ändå så såg ni alla mig log,
ni såg inte hur jag dog,

jag orkar inte något,
jag ligger här och lådsas att jag inte har tråkigt,

jag känner mig rasande arg,
som en hungrig agressiv varg,
ingen får någonsin trösta mig med sin hand,
det är ingen som kan,

jag bryr mig inte vem som kommer vinna och vem som vann,
jag fortsätter drömma om ljudet när det rann,
jag bryr mig inte om något i mig försvann,
för jag vill bara drunkna i en fridfull damm

jag vill tillbaka,
men jag vet inte vad det är jag vill söka,
jag vill utan det försöka,
men jag orkar inte att allt igen kan braka,

jag vill alltid tryggt vakna,
utan att ha någon att sakna,

att inte ha något annat att önska,
än att ha någon som får mina problem lösta,
och att inte vara ensam med en otäck känsla,

jag är verkigen rädd för det mesta,
och för de flesta,
jag vet inte vad som är det värsta..

j

jag vill verkligen inte,
men jag tror att allt betyder så lite,

min själ är kall som en isig vinter,
den blir inte varm även fast jag sliter,

jag tror inte på era myter,
jag ser med egna ögon hur jag är ute och flyter,
jag känner hur jag gråter,
men jag hör aldrig hur monsterna låter,

jag vet inte vart alla mina sår är,
jag vet inte ens om jag sitter här,

men jag svär,
att jag aldrig vill vara där,
men jag vill samtidigt inte vara här,

förvirrad,
kan någon verkligen hindra?
hindra att jag aldrig kommer att hinna,
att jag istället sackta kommer att förvinna..

om jag vill ner,
någon gång då ja bara inte orkar mer,
är det någon som tar det på allvar och ser?
om gud inte hör när jag ber,

jag vill inte tankar ska bli fler,
men det är de som mig ger,
som får mig att lådsas le,
känna mig stark,

jag skulle önska att någon kan sitta och hålla vakt,
för jag vet inte om jag kan hålla det jag sagt,
någon gång kankse jag på fel sätt känner makt,

då jag inte vill att någon ska hålla vakt,
men nu när jag har kontroll,
vill jag att någon då ska höra mitt vrål,

jag vet att det behövs,
för då vandrar jag själv mot havs,
då har jag inte längre någon chans,
då kommer jag inte tillåta någon finnas till hands,

jag känner mig ensam,
vill till någons famn,
någon som värmer min hand,

jag vill lyssna till det lugna ljudet av en damm,
höra hur vattnet rann,
jag fanns där tills ljudet förvann,

minns min dröm när mitt hem brann,
jag kom aldrig till land,
jag drunknade i askans sand,
och det var ingen som mig fann,

jag känner när smärtan av ensamhet kommer tillbaks ibland,
jag tror jag är kvar,
jag ligger begravd och hoppas någon ska ta mig och dra,
jag vill att allt ska igen bli bra,
och aldrig låta någon se mig förvandlas till ett vrak,

jag vill tillbaxs till min dag,
jag vill någon gång bli klar,

men jag måste då vara där,
jag vill inte vara ensam här,
bland tankar och smärtor som tär,

låt mig sova i tryggheten,
låt mig gå framåt meter för meter,
lugna mig när jag skriker,
så att mina ben under mig inte viker...
jag vill inte någon sviker....

mitt hjärta kan inte längre förstå smärta,
den har aldrig kunnat lätta,
den vet inte när allt blir till det rätta,
för den har ständigt gått med smärtsam hetta,

tiden går i hemsk smärtsam tackt,
jag kan inte sluta sitta och hålla vakt,

jag vill sova bort alla dagar,
jag vill strunta i alla lagar,
drömma om att springa omkring i frid i alla gröna hagar,

springa ifrån alla som jagar,
springa tills dom är på fel vägar,

jag balanserar mellan vitt och svart,
jag hoppas mitt beslut fattas rätt snart,
jag vill att allt ska nu gå med världens fart,
men samtidigt som jag kan tänka smart,

jag förlåter er alla som sprutat in alla hat,
för att jag vet att ni också gjort mig glad,
men jag blev tyvärr åt fel håll bortförd,

jag blev aldrig på den tiden hörd,
alla trodde jag bara var störd,
ingen ville förstå min tunga börd,
börden som blev större för varje dag,

jag blir så rörd,
att jag nu har blivit hörd,
då jag äntligen kan få alla mina svar...

hjärtat,
får min kropp nerbäddat,
du får mig att alltid bli räddad,

men finns stunder då jag skiter i allt sen,
jag gör allt för att ge mig själv en stor smäll,
även fast jag blir alltmer rädd,

jag försöker,
men vill ha mer av det jag söker,
som får mig att förstå alla möten,

jag vill veta vad som får mitt bröst att svida,
då jag kan döda det vid min sida,
jag vill inte ge upp och försvinna....