jag är ensam och kan inte sluta sakna,
det är omöjligt för mig att vakna,
jag är i en mörk dimma och jagar,

varje gång jag ställer mig upp så ramlar jag,
jag står ut med slagen i magen varje dag,

när jag var liten visste jag att jag inte dög,
i drömmar var jag uppe i himmelen och flög,
älskade att blunda bort ifrån de verkliga, då jag alltid njöt

jag hade aldrig styrkan för att gråta,
jag var för snäll och ville alla förlåta,
men ändå fortsatte ändå alla att djupt såra,

skulle någon bry sig om den flickan lämnade världen?
skulle de då ångra sig den dagen?
skulle de önska att se henne igen vaken?
och vad händer om flickan orkar ta sig i kragen?

i denna skrämmande värld,
är jag inte någoting värd,
jag önskar jag inte vore här,

jag är trött på toma hålet,
smärtar övergivenhet i de stora såret,

saknaden kan jag inte beskriva,
jag kan inte längre så här leva,
av råttor med klor som ständigt kliar,

de känns som ingen förstår vad jag menar,
när de inte har burit på lika tunga stenar,

de säger att min själ fortfarnade tindrar,
men jag vet att jag har tappat mina vingar,
och jag kan inte längre höra hur änglarna viskar...

jag känner inget längre när jag rispar,
jag känner bara sakta hur mitt hjärta brister,

jag lägger bladet mot munnen och kysser,
då ser jag svagt att mitt hjärta lyser,

jag är ingen människa,
jag är ett mörkt hål som tyr mig till de sjuka,
allt jag tar på börjar genast frysa,

omkring mig ser jag bara mörka ting som kan flyga,
jag tillhör inte längre dem goda och trygga.
jag är bara en blodtörstig mygga...

svart och vitt,
jag vet inte längre vad som är mitt,
ovetande var allt som jag bara fick,

att leka är som en skön kick,
men jag såg aldrig när du ifrån mig gick,

saknaden gjorde ett tomhol och jag hörde bara mitt skrik,
jag blev mig aldrig igen lik,
jag har kvar en väldigt lång bit...

mitt liv är en gråaktig dröm,
men mer som en medveten djup sömn,
alla mina tankar var och förblir en lögn.

blir så besviken,
jag orkar inte resten av biten,

jag står stilla,
jag känner hur tår efter tår börjar rinna,
jag vill ur det här livet försvinna,

jag vet inte om jag vill förlora eller vinna,
jag balanserar ständigt på en tunn lina,
jag vet inte om jag längre orkar lida,

tomheten i mitt svaga hjärta får det att svida,
önskar att jag någon gång kunde vila,
men när jag är påväg ser jag demonen åt mig flina,

jag vill bara ut härifrån,
jag orkar inte längre den hemska oron,
jag vill ligga mjukt och tryggt på himmelens moln...

att inte veta var man är,
man känner inte av att man sitter här,
tappat känslan av att känna något väl,

jag vill inte andas,
jag vill inte famnas,
allt jag orkar är att bara ramla,

jag minns inte något om det gammla,
jag minns inte hur man ska känna,
jag vet inte ens om jag längre kan tänka,

jag är rädd att lämna,
jag har inget som jag längre kan berätta,

Min största önskan är att allt ska lättna,
men jag har ingen ork att ondskan bemästra,

jag trodde du  bara var min,
jag var bara din...
jag tyckte du var så vacker och fin..

nu är det tomt i mitt hjärta,
du försvann ur det rätta...
du var verkligen det bästa,

jag vet inte än känslan,
jag är hjälplös, som fängslad,
jag vill återigen bli räddad,

du var allt jag hadde,
du var den jag kunde ligga i famnen..
saknaden biter hål i mig av tanken...

jag vill ta dej i handen,
vill veta sanningen,

vill flyga upp med dej till himmelen,
flyga upp genom den varma vinden...

vill skrika ut!
vill någon gång få ett slut!!!
allt har trasslat sig till en olöslig knut!

skrika dra, klösa,
mitt sätt att något lösa.
ingen vill mig längre möta!

jag är och förblir ensam,
jag kan inte beskriva den känslan....

jag är värdelös,
min själ är förstörd,

jag är så rädd.
helt ställd,

ingen vill ha mig,
alla har tröttnat på mig,
jag hatar mig själv!!!!

jag vill till himmelen,
bli den starka ängeln,
som inte längre behöver hjälpen,

jag är så trött,
jag önskar att ja inte blev född,
var är den som är min dörr??

allt är helt tomt,
förutom mitt hjärta som slår så hårt,

att tänka på här och nu är för svårt,
tyngden är som ett flera kilos klot,

min kind kan inte längre bli våt,
för svårt att allt komma åt,
det känns som det inte finns något,

jag vill riva ut mig ur min kropp,
det känns som det nu dött,
var jag än tittar är allt grått,

var är allt jag fått?
all kärlek ifrån underbara?

tomheten är min själ,
den tillhör inte denna hemska värld,
den lider och vill inte längre vara här,

jag känner inte igen mig själv längre,
jag vet inte om jag kommer närmare?

ingen har rätt att kalla mig kämpare,
jag kommer aldrig bli någon vinnare,

mina ögon är två svarta hål,
som inte längre ljuset tål,

ur min mun kommer ett skrikande vrål,
allt jag hör är mitt gråt,

det var när jag blev lämnad, min själ dog,
det var ingen som då såg,

du stod framför oh tittade på min tår,
men detta kommer du inte längre ihåg,
du kan inte ens säga förlåt,

jag kan inte och kommer aldrig förstå,
hur du bara kunde titta på,
utan honom skulle vi bra må!

men jag älskar dej ,
jag hoppas du älskar mej,
jag vill inte göra det förflutna till en stor grej...

jag ligger maktlös,
rösterna är det enda jag hör,
jag vill veta vad dom gör här men får inget svar,

spelar ingen roll vad jag gör,
det är mig dom ständigt tar,
dom drar och skär i min själ tills jag längre inte vet vad,

jag vet inte längre var,
dom min själ har ,
jag är körd,

dom får mig att ligga ner skakande och tro jag är död,
jag vet inte längre vad jag kvar har,
mer än massor krav,

allt som jag bär,
gör att min kropp tär,

vattnet är svart,
så smärtsamt kallt,
tittar ner i sjön ifrån land,

jag låter tårarna ur mina ögon ner rinna,
jag ser tår för tår försvinna,
jag ser de blandas med vattnet och starkt klindra,

jag tittar ner i sjön och känner kraften,
jag sitter helt ensam och övergiven här mitt i natten,
ur sjön hör jag ifrån andarna de falska skratten,

jag känner mig rädd,
jag springer därifrån för att inte bli sedd,

jag har min kropp intill tätt,
jag kan inte beskriva vad jag sett,

de följer,
jag hör deras gråt när de sörjer,
jag vet snart inte längre vad jag döljer,

helt tom,
jag vet inte var skräcken kommer ifrån,
men jag är trött på bygga mer på ett ångest torn,

jag känner att jag snart nått punkten,
då jag inte längre orkar tyngden,

jag hinner inte blinka,
innan tiden börjar ticka,

jag vill stanna tiden och lägga den i min ficka,
och sedan ta tid på mig att skrika,

jag vill ta tid på mig att tänka,
våga veta vad jag kan känna,
och slippa oroa mig att bli lämnad,

jag vill inte vara tom,
jag vet inte längre var jag är ifrån,
jag vet inte hur jag mår,

jag vet inte om jag är ett enda sår,
jag vet inte om jag känner mitt eget hår,
jag vet inte om mina naglar är demonens klor,

jag vet inte var ja går,
jag känner inte när det rinner ner en tår,
jag vet inte om jag nyss dog..
jag kommer ingenting ihåg,

jag är rädd,
jag känner mig inte än beredd..
jag vill inte att allt nu ska bli för tätt...

jag står bara och velar,
jag vill bli nu befriad,
men allt jag orkar är att vila..
jag är för rädd för att bli helad,

jag vill lämna över mitt ansvar,
jag orkar inte med att någon från båda hållen drar,
jag bryr mig snart inte vart jag blir förd,

jag vet inte om jag orkar pressen,
jag är jämt och ständigt ledsen,
känns som jag inte klarar av resten...

jag är så trött på alla testen,
jag vill inte att något ska återupprepas igen...

ondskan vill dra mig neråt till helvetet,
jag blir piskad av det vassa regnet,

just då när jag vilar mig på sängen,
kommer det ett stort ljussken och i mitten står ängeln,

Den famnar mig och när jag öppnar ögonen är vi i fria ängen,
just nu är det då jag inte längre tänker,
den gör att jag ingenting känner,

den torkar tårarna som rinner,
och klappar mig mjukt på kinden,
sedan är jag starkare än någonsin när den försvinner,

hur ska jag beskriva,
utan att tårarna ska rinna..?
vet inte hur jag svaret ska finna...
ingen förstår vad jag menar...

inombords har jag som tunga stenar,
min själ känner obehag och oroligt kliar,
tankarna är inte längre mina,
jag vet att jag innertsinne vill vinna!

men min ondska kan ingen hindra,
det spelar ingen roll om ni gör det minsta lilla...
något ondskfullt är i mig som är en hemsk pina,

jag vet vad jag gör men tillåter mig balansera på en tunn lina,
jag gömmer mig samtidigt som jag vill synas,
annars skulle jag för längre sen klyvas,

tankar får mig att rysa,
jag förstår inte vad onsdskan vill bevisa,
jag vägrar och vill skrika,

det tillåter mig inte längre vila,
då kan jag väl lika gärna försvinna?
men kommer jag då till helvetet för brinna?

jag vill till himmelen,
bara vara och sova på mjuka molnen....