Jag vet att jag har lång väg att gå,
jag vet att jag drömmarna vill få,
men ändå  med tiden blir stegen dit alldeles för små,

jag står på samma plats i en färglad sand,
jag tar upp sanden med händerna som jag  nyss fann,
plötsligt förvandlas sanden till en lång och skrämmande blodrand,

all den glada och lyckliga färgen försvann,
min dröm som jag trodde var sann, förvandlades till något som inom mig bara brann,

jag tar på min kropp med min hand,
den är så sorgset kall,
som om min kropp har legat i en iskall  damm,
inte ens kärleken lyckas längre göra den varm,

jag står kvar här blind och förlamad,
minns inte längre känslan av att ens bli kramad,
det enda jag känner är nu en stor och evig saknad,

Vart jag än går,
rinner det förtvivlat ner en tår,

Jag vet inte vart jag ska,
jag kommer snart att plågsamt dö,

Allt som jag  gör,
ändå något inom mig som alltid dör,

Mitt inre är aldrig klart,
svarta hål som gjort allt förstört,

Jag sätter mig och väntar på nästa,
jag är beredd på det mesta,
jag bryr mig inte längre om någon känsla.

snälla tystna mina tankar,
låt mitt hjärta stanna som hårt bankar,

jag har valt att släppa ängelns hand,
jag är redo att släppa mitt liv ut i sand,

min verklighet kommer aldrig bli sann,
jag ger nu upp, det är mörkret som vann,

i denna värld kommer jag aldrig kunna andas,
jag vill till en ängel fridullt förvandlas..

runt om dig bor ett starkt ljus,
dina ord srömmar in i min kropp till ett glädjerus,

jag vågade bara vara i just din famn,
för dig visade jag mina tårar som rann,

du bor i hjärtat där ingen annan kan,
jag vet inte varför just du vann,
men du släckte alltid det som inom mig brann,

du ger mig varma kramar i mina tankar,
din närhet lugnar hjärtat som smärtsamt bankar,

om du någon gång kommer mig att lämna,
kommer jag aldrig mer orka ensam kämpa.

jag vet att detta aldrig någonsin går över,
jag ser inget annat än min äckliga hy som blöder,

jag går och går men jag känner inte mina fötter,
jag känner kärlek men inte när hjärtat går sönder,
pulsen dunkar i bröstet men andas är något som jag glömmer..

allt inanför min hud känns äckligt,
kan inte längre höra eller se ordentligt,

ramlar ihop mot den stubbiga marken,
jag känner den tunga och starka doften av barken,
sista jag ser är stjärnorna uppe i himmelen i den mörka natten...

ångesten tynger mitt bröst för varje andetag,
jag har glömt bort vem jag förut var,
verkligheten blir nu suddigare för varje dag,

släpper taget om mina snabba andetag,
för att min kropp har nu blivit så skör,
mörka och starka rösten är det enda som jag hör,

brännande smärtan vid varje andetag,
den mörka rösten har gjort mig så svag,
skriker så högt och starkt att jag snart är döv,

det sista andetaget,
jag vill nu bara släppa taget,
somna och aldrig mer vara vaken,

jag har för länge sen slutat att tro,
all färg omkring mig är svart och själarna grå,
ljuset har slängt ut mig, jag hör bara djävulens vrål,

instängd i mörkret och kan inte se himmelen blå,
när jag var barnet var det onskan jag först såg,
varför de tagit just mig kan jag inte förstå,

jag får panik och skriker och slår,
men de skrattar åt mig och vägrar att gå,

nerför min kind rinner det en tår ,
när jag hopplöst får nya sår,
de säger "du kommer alltid förbli vår"

jag går försiktigt med vilja mot ljuset,
sakta värms mitt hjärta upp som var fruset,
min osäkerhet är så rädd för att inte nå slutet,

jag känner och hör dunket ifrån mitt bröst,
det rör sig snabbare vid din skrikande röst,
jag vill få ut ondskan och släcka min brinnande törst.

jag känner min starka rädsla,
kroppen kvider sig i smärta,
men jag reser mig upp och vinner mot min känsla,

jag trotsar och kämpar för att fortsätta gå,
jag vet var jag föralltid vill bo,

vattnet piskar hårt över mitt bröst,¨
monsterljudet överöstar din mjuka röst,
din mjuka röst som jag i ensamhet söker till tröst,

jag är inte av kött och blod,
jag är ett ihåligt hål som saknar mod,
ingen ser mig när jag flyter livlöst i en strömmig flod,

jag kan inte röra min kropp,
men jag vet att jag här ligger dock,
jag är i en medveten djup chock,

jag kan inte känna eller tänka,
om någon hugger i mitt bröst skulle jag inget märka,
eller bry mig om att någon mig sedan försöker väcka.

hjärtat gör så förbaskat ont,
mitt i all röra känns allt så jävla tomt,

sätt kniven i mig så att ja får en evig blund,
ifrån varje andetag sprutar det blod ifrån min mun,

jag vet inte alls var jag nu går,
ifrån båda hållen är det någon som drar i mitt hår,
de drar så hårt att det skapar stora djupa sår,

jag ligger ensam och skakar och skriker,
av panik, jag hoppar självmant ner i diket,

jag dras allt närmare till dig, som om du vore en magnet,
men mellan oss står ett kilometerhögt staket,
jag slutar att andas utan din närhet,utan dig känner jag inget annat än min svaghet..

du betyder mer än vad du anar,
du förstår inte hur mycket jag dig saknar...
i drömmar om dig, vill jag aldrig att jag vaknar.

jag sjunker långsamt ihop,
världen gör mig illa som jag alltid trott,
smärtan har alltid i mitt hjärta bott...

jag går och går men blir aldrig nöjd,
mörka delen av mig vill upp mot högre höjd,
jag går nu uppåt utan någon skyddande sköld..

vem jag än är så kliar de lika mycket i min kropp,
jag hatar mig själv även fast ja gett upp eller har hopp,
jag vet och kan inte acceptera att just min själ har dött...

jag vill få bort det eviga toma,
jag gör allt för att kunna somna,
då jag för en liten stund kan bort komma...