vinden tar min kraft,
tar alla minnen av skratt,
det gör mig så matt ,

långt bort göms min skatt,
jag ser inget av mörkret i ondskans natt,

För mig är livet inte något sant,
Det är en lek,
Där alla ska lära sig svek,

Jag får något betalt när det är försent,
Att jag lätt ger upp är något som jag vet,
Men tillslut går man av vägen när den blir för het,

Jag önskar, att jag någon gång kan sluta krångla,
huggen blir allt flera,

flickan tittar på mig med smärtsam blick,
hon är den som aldrig kärlek fick,
ingen har någonsin hört hennes skrik,

ur hennes öron rinner´det blod,
av alla hemska ord har hon nu fått nog,

jag gråter av förtvivlan av minnen då hon log,
jag kämpar med alla krafter att hon inte ska gå,
jag vill inte tänka på att chanserna är för små,

jag fick tag lite av hennes svarta hår,
jag vill dra henne till mig tills hon bra mår,
hon vänder sig om och på min arm rinner det ner en tår,

hon har tappat hoppet om att någon förstår,
hon vet inte ens vart hennes egen familj står,

hon backar ifrån mig av misstro,
hon vill inte att jag henne längre ska nå,

när hon vänder sig om,öppnar sig ett stort öppet sår,
hennes hjärta tas av något hemskt med klor,

hennes själ lyser upp till en ängel och lämnar sitt skal som dog,
hennes skal lämnas på en bår,
samtidigt som själen flyger upp med ett leende där hon nu bor,

om du inte fanns,
skulle jag aldrig klara av att ta mig iland,

jag känner smärtan ifrån dej ibland,
jag vet att denna känslan jag har är sann,
jag hoppas att du orkar ge mig en till chans,

det är du som mitt hjärta vann,
du står där ingen annan kan,

jag är ledsen att jag aldrig hann,
ljuset framför vägen försvann,
jag såg bara hur all min lycka brann,

jag vill bara ta dej i min hand,
av all kraft förvandlas våra händer till sand,

det rätta ordet är älska,
känner så starkt att jag inte längre är människa,

utan dej får mina nerver mig att må illa,
all längtan efter din närhet får mina tårar att rinna,
men dina ord får dom sedan att förvinna....

jag har dej nu att kämpa,
jag försöker så tänka,
och inte skuldkänslor känna,

långt där framme ser jag en glimt av ljus tändas,
jag vet inte vad tiden innan kommer att hända,
men jag vill dej aldrig lämna....

om du inte fanns,
skulle jag aldrig klara av att ta mig iland,

jag känner smärtan ifrån dej ibland,
jag vet att denna känslan jag har är sann,
jag hoppas att du orkar ge mig en till chans,

det är du som mitt hjärta vann,
du står där ingen annan kan,

jag är ledsen att jag aldrig hann,
ljuset framför vägen försvann,
jag såg bara hur all min lycka brann,

jag vill bara ta dej i min hand,
av all kärlek förvandlas våra händer till sand,

det rätta ordet är älska,
känner så starkt att jag inte längre är människa,

utan dej får mina nerver mig att må illa,
all längtan efter din närhet får mina tårar att rinna,
men dina ord får dom sedan att förvinna....

jag har dej nu att kämpa,
jag försöker så tänka,
och inte skuldkänslor känna,

långt där framme ser jag en glimt av ljus tändas,
jag vet inte vad tiden innan kommer att hända,
men jag vill dej aldrig lämna....

tankarna om ljuset,
får mitt hjärta att bli fruset,

långt fram på vägen ser jag huset,
jag ser mitt hem bli vunnet,
...all hopp har inte än försvunnit...

när jag ser dig väcker du lugnet,
mitt hjärta till dig är bundet,

jag kommer aldrig att glömma,
jag saknar din famn att tryggt i somna...
i mitt hjärta finns alla tankar och känslor gömda...

min önskan,
jag bad när mina tårar rann,då fick jag känna en hand men som sedan försvann,
jag kände de som inte alla kan,

himmelen är sann,
...men även de jag såg i min dröm där de brann,
men det var ljuset som jag fann,

du finns där för att stoppa mig i din famn,
du lyfter mig och ställer mina fötter i land,
jag vet inte om du är kvinna eller man,
men du var lika vacker som en blå glittrande damm...

jag känner mig så ensam,
jag har bara en stor ängslan,
jag har tillochmed förlorat min livs längtan...

det är ni som förstör,
jag tror ni vet vad ni gör..
men era röster är inget jag längre hör,
ni får mig bara bli så förbannat arg,

ni tar mig bara som ett roligt larv,
ni tror inte att jag kan,
av dom orden fick ni mig se hur blodet rann..
min förlit till er försvann...

ångesten kväver,
jag fattar inte vad livet kräver,
jag vill inte stanna så jag drar mig ner,
tills jag ger upp och inte orkar mer,

jag har gett upp att be,
jag lådsas att vara glad och le,
alla går på det för ingen vill se,
för varje dag blir plågorna bara fler...

tror ni att jag ljuger?
på grund av er, ligger jag här och tjuter,

känner mig så maktlös,
vad jag än säger så är de ni som aldrig hör,
ni gräver min grav,

jag vill hellre bo i himmelen,
de välkommna rösterna hör jag ifrån vinden,
jag kan inte längre känna mina egna sinnen,

sorgen av dej sitter i en stor klump,
vid dej känndes allt så lugnt...
nu när allt är så tungt,
är de bara du som behövs men allt är så dumt...

havet jag går i är så långgrunt,
jag vill bara lägga mig på ryggen oh flytta runt,
flyta omkring tills allt är gömt..

är trött på att gå omkring dag till dag,
utan att jag ännu vet vem som är jag,
jag vill någon gång vända blad,
detta leder långsamt till min död,

räddnigen är du min underbara ängel,
det är så tomt i sängen...
saknar kraften ifrån värmen...

jag vill falla,
för då slipper jag oroa mig för att ramla,
jag vill behålla dina minnen varma,

mina känslor får mina tankar bli kalla,
jag vandrar och vandrar men vet aldrig vart jag hamnar,

varje gång min fot trampar,
blöder det av knivar som smärtar,
nu är det ingen längre som på mig väntar...
men något i mig vägrar sluta kämpa,

ett sätt att lindra all smärta är att hela tiden tänka,
som får mig att sluta känna..

jag försöker få mina tårar att rinna...
men något kan dom aldrig finna..
samtidigt som något får min livsvilja att aldrig försvinna.

hatar avundsjuka,
känns som alla helt plöstligt vill svika,

jag orkar inte blinka,
jag vill säga hejdå och vinka,
jag vill få ut allt genom att kraftfullt skrika!

finns något jag jämt tänker på,
som gör fler och större sår,
men jag vet inte längre hur jag vill må,

jag vill inte längre nå,
har ingenstanns längre att bo,
jag vill att allt slutar växa och att mina känslor blir små,

jag vill hugga ihjäl hans klor,
nerför min kind rinnér en tår,
omedvetet drar jag av mitt hår,

jag kan aldrig mer se himmlen blå,
för jag är begraven i ett mörkt djupt hål,¨
ingen hör längre mitt vrål